I dag samlar sig Egypten till en ny stor dag. Deras kamp för frihet fortsätter. Men i Europa klarar regeringarna fortfarande inte av att stödja revolutionen. Carl Bildt mumlar och EU mumlar. Vad är det som är fel med dem? Kan de inte säga som det är, klart och högt: Mubarak måste lämna ifrån sig makten, en övergångsregering tillsättas, fria val hållas.

Den enda ljusningen är att EU:s medlemsländer inte verkar eniga. Catherina Ashton verkar vilja säga mer än hon tillåts.Men samtidigt dessa lomhörda geronter som van Rompuy. För några dagar sedan jämförde skrev Stefan Jonsson i DN demonstrationerna i Kairo och Tunis med de som regelbundet skakar Europas huvudstäder, senast i Aten. I samma tidning blev han sedan uppläxad av Peter Wolodarski för att inte förstå demokrati. Men nu ser vi ju att Stefan J har rätt. De europeiska politiska eliterna har glömt demokratins omvälvande kärna. De skräms av folkmassorna på Tahrirtorget. De vill ha en ny, mer "upplyst", stark man – inte folkstyre. De föredrar stabilitet före demokratins osäkerhet. 

Jag skäms att vara europé. I Kairo riskerar människor livet för friheten. I Europa vågar utrikesministrarna inte ens prata. Det gör nästan fysiskt ont i mig. Tänk om man förhållit sig på detta vis 1989. 

Måste vi gå ut på gatorna och demonstrera? Inte mot Mubarak, men mot vår egen regerings politiska feghet och svek. Tror inte Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt att araber kan styra sig själva i demokratisk ordning? Har de inte samma rätt som alla andra att jaga ut tyrannen från slottet?