Nathan Shachar: Gaza – Från faraoner till islamister (Atlantis. Översättning: Martin Peterson.)

Aron Lund: Drömmen om Damaskus (Silc förlag).

Av gammal vana beskrivs Gazaremsan som palestinskt appendix till Västbanken. Efter att jag trasslat mig förbi motvilliga israeliska gränsvakter under första intifadan, vid nyår 1988, möttes jag av den obestridliga ledaren Haidar Abdul Shafi: ”Welcome to planet Gaza”. Han upprepade orden så ofta att hela världen till sist trodde honom. Gaza blev landet annorlunda.

Nu har Nathan Shachar skrivit Gazas historia. Hans stora insats är att dra vår blick från Västbanken till Gaza och höja remsans status. Den är ingen bakgård. Den är ett centrum. Jag säger tack.

Förvånansvärt mycket palestinsk politik har utgått från just Gaza. Det var där al-Fatah först slog rot, intifadan bröt loss och Hamas föddes. Ingen annanstans spanns så luftiga drömmar under Osloprocessens första år: Gaza skulle bli regionens Singapore. Men där prövades också den hårda israeliska repressionen under Sharons jakt på gerillan 1971 och nådde omänsklig zenit i anfallet julen 2008.

Shachar är författaren som med egen röst berättar det han tycker är viktigt. Ingen kan missa engagemanget. Texten har ett inre tryck. Jag måste erkänna att han överraskar mig. I hans rapportering i DN har jag ofta provocerats av en pompös och onödigt irriterad polemisk ton. Den är väck. Kanske för att han skrivit boken på engelska: nytt språk, annat tilltal.

Hur Gaza kommer påverkas av revolutionerna i Tunisien och Egypten, av att rädslans murar börjat rasa, vet ingen. Läget är totalt oförutsägbart. Men redan 13 december publicerade åtta unga Gazapalestinier ett uppmärksammat manifest på Facebook helt i samtidens arabiska anda: ”Fuck Hamas. Fuck Israel. Fuck Fatah.”

Shachars berättelse kastar ljus över mörka decennier. Föreställningen att Palestina varit en historielös öken sopas ut med eftertryck. Den sällan skildrade egyptiska epoken decennierna före 1967 får liv. Han justerar kunskapen om Gaza under både Suezkriget och Junikriget. Sedan dras spännbältet gradvis åt. Gaza erbjuder inte längre några utvägar – varken geografiska eller sociala. Befolkningen är inlåst i en träkolsgrill.

Israels brist på strategiskt politiskt tänkande ligger helt naken över boksidorna. Den är en spegel av Hamas lika handfallna tomhet. Men en kontrast till PLO:s tålmodiga och pragmatiska arbete ända till alltings sammanbrott på 00-talet.

I boken Drömmen om Damaskus berättar journalisten Aron Lund om familjen al-Assads diktatur i Syrien. Där kan man tala om strategisk långdistans: de har styrt i fyrtio år. Oppositionen har marginaliserats eller slagits ihjäl. 400 sidor kan verka långt, men det är en välsignelse att följa Lunds studie om förtryckets mekanismer och motståndets melankoli, i synnerhet just den här vintern. Lund drar en slutsats som nog gäller även Egypten: ”Systemets kollektiva intresse av status quo har växt sig mycket starkare än någon individ, och det kommer slå tillbaka om det känner sig hotat.”

Gazas historia är däremot motsatsen till status quo. Nathan Shachar försöker berätta från Gazabornas perspektiv – inte systemens. Jag uppfattar det som ett ställningstagande. Men det är svårt. I synnerhet som jag inte hittar en riktigt övertygande känsla för den palestinska politikens rörlighet. Han nosar på Hamas förfall, från att ha haft öppningar mot Fatah och demokratiska institutioner till benhård disciplin och inbördeskrig, men lyckas inte klargöra processen. Kanske för att han underskattar den demokratiska politiska kultur som trots alla svårigheter präglade palestinskt samhällsliv och motstånd under ockupationen – men som i en historiens ironi började krympa när Arafat tog limon till Gaza City. De historiska valen våren 1996, palestinsk politiks ljusaste ögonblick, hittar jag inte ens omnämnda. Det är invändningar som väcks av bokens betydelse.

De sista 18 sidorna, om Gazakriget och nuläget, är svårare att smälta. När skeendet ligger nära återvänder den grälsjuka Nathan Shachar. Han har mest galla över för Goldstonerapporten och Ship to Gaza. Onödig slutfläck på suverän bok.

Aron Lund slutar finare. Han möter en gammal politisk veteran, som överlevt 20 år i fängelsehålor, och besvärjer sin dysterhet: ”Folkets vilja kan ändra saker.” Plötsligt händer det. Snart även i Gaza och Damaskus.

Per Wirtén