2008 och eurokrisen har fått spärrar att släppa. Nu verkar unionen vara inne i en av sina återkommande processer av förändring. Plötsligt ligger tidigare tabufrågor på borden.

Europaparlamentet, även de konservativa, har ställt fråga till Europeiska rådet om beskattningsrätt. Man diskuterar att växa från bara monetär union till även någon form av fiskal. Begreppet "fördelningspolitisk union" har plötsligt blivit gångbart. Nu gäller det att följa händelseutvecklingen. Saker händer. Och nu kan det gå fort.

Förra veckan såg jag intervju med Frankrikes finansminister som inte avvisade en enda av de här förslagen. Det enda hon sade var att allt diskuterades och det enda bestämda var att innan beslut om politisk riktning skulle alla vara eniga. I fredags lade Merkel sitt förslag om mer konservativ budgetpolitik, tysk modell, hos medlemsländerna + harmonisering av bolagsskatterna för att stoppa skattesänkarfrenesi som den gamla irländska. 

Men det pågår också en maktkamp mellan unionens tre maktpoler: parlamentet, kommissionen och rådet (statsministrarna). Jag tycker man märker hur den kampen hettades upp successivt under förra året. Merkels förslag från i fredags verkar vara försök att på nästan kuppmanér slita makt från kommission och parlament till rådet. Då blir unionen mer mellanstatligt, alla vi som vill ha starkare demokrati kan då hälsa hem. 

Den självklara riktningen för en demokrat och federalist är naturligtvis att parlamentet stärks och kommissionen underställs de folkvalda. Rådets hegemoniska maktambitioner måste blockeras. 

Jag sitter i radhus i Huddinge och har synpunkter på maktkampen i EU. Det kan kännas meningslöst. Vem tror jag att jag är? Vad betyder det här blogginlägget? Men är det inte så demokrati fungerar. Man skriver bloggar, artiklar, böcker, pratar, träffar människor – ett berg av ord – och till sist kanske andra börjar säga samma sak. 

EU:s kommentarer om Egypten är beklämmande. Fortfarande är det ingen som kräver Mubaraks avgång. Inte Sveriges regering heller. Allt de säger om frihet och demokrati efter att Mubarak försvunnit från makten kommer fräta sönder av hyckleri.

I Sverige har oroar sig en handfull liberaler och andra mer över islamister och Muslimska brödraskapet än över Hosni Mubarak. Johannes Forsberg skrev träffande kritik av dem på Expressens ledarsida. Läs den. Demokrati innebär att även islamister tar plats. Det borde vara självklart.

Läs också Mona al-Naggars kolumn i NY Times i veckan om att den egyptiska revolutionen också varit kvinnornas. Oavsett hur det går brukar det sedan alltid "glömmas". Det får inte upprepas. Hur många minns kvinnorörelsernas betydelse när shahen störtades i Iran?