Bara minuter efter förra bloggtexten kom beskedet att Mubarak gett upp. Och att militären tar över – viktigt, viktigt, det öppnar enklare för att det gamla politiska etablissemangets makt kan sopas undan.

Det har varit en revolution som hämtad ur den demokratiska idealismens handbok: inget avant-garde, inget ledande parti, ingen samlande ideologi, ingen karismatisk revolutionär – bara ett ändlöst myller av människor från alla klasser med olika övertygelser som samlats på torget för att vinna frihet. 

Alla gamla orientalistiska föreställningar om det oföränderliga Arabien har smulats sönder. Om demokratin vinner kommer det få följder för hela regionen, för Medelhavet, för Europa. Medelhavet kan bli ett samlande innanhav på samma vis som Östersjön blev efter kommunismens fall. Och palestinakonfilkten? Den kan kastas omkull efter helt nya och totalt oförutsägbara mönster, "Fuck Hamas, fuck Israel, fuck Fatah," som ett manifest deklarerade i Gaza i december.

Revolutionen kan bli grundslag även mot rasister och islamofober i Europa. Deras fördom att islam inte är kompatibel med demokrati hotar nu störta samman. Jag hoppas på att Egyptens islamister nu samlar sig med det turkiska partiet som modell: ett demokratiskt och öppet.

I morse var det snöstorm. Nu är himlen klar.