Jag har börjat läsa Per Wästbergs memoarer i tre band. En hel del transportsträckor men däremellan oerhört fina avsnitt, t ex av hans pappa. Men poängen är att dom berättar om en värld jag inte vet nåt om: innerstadens gamla borgerlighet. Böckerna är ett fascinerande titthål in i en hemlig värld. Första delen heter f ö De hemliga rummen.

Så här skriver han. "Vi levde kanske i en bubbla av ljus där historien hämtade andanoch där vi kände igen vaandra på våra ritualer (som inbegrep nedärvda sätt att tackla kräftor, sparris, kronärtskockor, släparter), på vår artighet och våra tysta lidelser."

Många av de han växte upp med blev så småningom infogade i samhällseliten. Han debuterade som romanförfattare sexton år gammal. När han tog studenten firades han av Göran Palm, Tomas Tranströmer, Marianne Höök, Olof Lagercrantz, Åke Runnqvist, Sven-Bertil Taube och Sven Lindqvist – för att nämna några. 

Jag blir avundsjuk. Men mest förundrad. Böckerna är ett paradis för en bourdiansk kartritare över hur man växlar socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital. 

Nu ska jag till Bonniers och prata med min förläggare Martin om nästa bokprojekt. Jag ska tänka på Per Wästberg. Han verkar f.ö. vara en mycket sympatisk person.