I vinter har Angela Merkel, David Cameron och Nicolas Sarkozy i uppmärksammade tal förklarat att mångkulturalism och mångkulturell politik är avslutade kapitel. I Danmark och Nederländerna är begreppen redan raderade ur den politiska vokabulären.

Det som för några år sedan var hedersord har fått skamstämpel. Samhällsvinden har vänt. Den nya konservatismen presenterar sig.

Samtidigt försöker intellektuella, ofta liberaler, att göra skillnad mellan mångkulturellt vardagsliv och så kallad mångkulturalism. Det är en i bästa fall sofistikerad kritik av misslyckat tänkande. De vill göra rent hus med föreställningar om särlagstiftning för olika kulturer, men också inställningen att individer är bundna till kulturella gemenskaper, sammanfogade i en samhällsmosaik där alla lever nära men separat. I ungefär hundra år har detta kallats för kulturell pluralism. En föråldrad idé om hur invandrarsamhällen kan organiseras. Sedan några år har pluralismen attackerats som ”mångkulturalism” – ett begrepp som nu skambeläggs även från detta håll i debatten.

I Sverige spelade pluralismen roll när den första invandrarpolitiken formulerades på 1970-talet. Men har sedan försvunnit. I dag finns ingen som kräver särlagstiftning. Det enda parti som för vidare pluralismens idéarv är Sverigedemokraterna – som en historiens ironi.

Mångkulturalismen är en fiende som inte finns. I varje fall inte i den vänster som hela tiden pekas ut av kritikerna. Men uppenbarligen är det en fiende som behövs.

I mångkulturens och toleransens namn har många knäppigheter sagts och dumheter gjorts. Men slutsumman är ändå att det mångkulturella fungerat som ett befriande begrepp: det har vidgat individers rätt att definiera sig själva, inneburit en positiv syn på invandring och ett samhälle präglat av olikheter. Det har ställt nödvändiga frågor om nation, stat och samhälle. Diskussionerna har varit en läroprocess.

Nu låter det som att Geert Wilders, Angela Merkel och intellektuella som Dilsa Demirbag Sten och Kenan Malik säger samma sak trots att de menar olika. Att sopa ut begreppskomplexen mångkulturalism och mångkultur är ett ödesdigert misstag. Bättre att definiera dem mer precist och befriande. Språk är viktigt. Ord är avgörande. Berättelser kan avgöra demokratins vägval.

I Sverige försöker Timbro lansera assimilering – den mångkulturella frihetens motsats. Det mångkulturella har som begrepp fungerat som ram för samhällelig kommunikation. En ny tidsanda verkar kräva andra begreppsliga ramar.

I Danmark har beslutats att public service fortsättningsvis ska slå vakt om det kristna kulturarvet. Sådan konservatism förutsätter att folkliga föreställningar om mångkultur och mångkulturalism först städats undan.

Per Wirtén