Jean Giono: Kullen (Elisabeth Grate bokförlag, Översättning: Jan Stolpe).

Att läsa Jean Giono är som att lägga sig i en iskall bäck. Stilen är karg och korthuggen. Metaforerna lagda med sådan precision att himlen för ett ögonblick öppnar sig. Kullen var så omtumlande att jag omedelbart gick till biblioteket och lånade hem allt som fanns översatt.

Gionolandet är de ensliga byarna på Provence vindpinade högland, långt innan turismen uppfanns. Kullen kom ut 1928 och blev Gionos genombrott. Han kunde sluta på banken i hembyn Manosque, börja skriva på heltid och bli röst för det antiparisiska Sydfrankrike: småfolk, landsbygd, enkelhet.

I byn Les Bastides Blanche bor tolv personer. En håller på att dö. Alla lever i symbios med landskapet, de enkla tingen och ”vindens marker”. De säger bara det nödvändiga. Men Gionos upptagenhet med människans miljö är inget enkelt svärmeri. I själva verket lever de tolv i daglig skräck. Naturen är både älskare och fiende. I bergen ligger öde byar där människor gett upp.

Kullen var första delen i en trilogi uppkallad efter naturguden Pan. Här som pan-ik. Den är en klassiker. Den utspelas på annan plats, i förmodern tid och brottas med helt andra existentiella frågor men har en koncentrerad slagkraft och gestaltning som överraskande påminner om Albert Camus Främlingen. Är det verkligen en tillfällighet att båda översatts lika suveränt av Jan Stolpe?

En dag slår landskapet tillbaka. Det vräker sig med all tyngd över byn. Vattnet sinar i brunnen. Invånare blir sjuka. Gemenskapen slits sönder. Det är hämndens ögonblick. I ett crescendo anfaller elden från alla håll. Byn och dess mikrocivilisation är hotad till livet.

Det är som att läsa en roman om vår tid, slår det mig: klimatkris, smältande isar på Grönland och daglig oro för Golfströmmens framtid. Planeten gör uppror. Invånarna i Les Bastides Blanche står lika handfallna som statsministrarna på FN:s klimatmöten. I ett avsnitt ligger två av byns män med laddade hagelgevär och väntar på hotfulla rörelser i nygrävd mark. Giono saknade inte humor. Han kände deras vanmakt. Jag känner igen vår.

Den avslutande delen av Pantrilogin, Vårvinden, kom på svenska för elva år sedan. Där yttrar sig Jean Gionos landsbygdsfilosofi i en besvärande genusordning. Så småningom gjorde han inte bara litteratur utan även politik. Under andra världskriget ledde det till trassliga ställningstaganden. Antiurbanism, antimodernism och antinazism var svårt att förena. Från Giono tvinnas en hållbar tråd till dagens franska antiglobalism och lokalism. Längs vägen tappar jag intresset. Men Kullen är oförglömlig. Vilken stilist han var!

Per Wirtén