Socialdemokraternas partiledaval har blivit mediadrama utan innehåll. Jag öppnar tidningen och ser fyra klonade män. Sedan hör jag andra män uttala sig om vilken man det kan bli. Vad hände med det en gång feministiska partiet?

Ingen kandidat berättar om sina politiska passioner. Det är som att välja mellan fyra svarta små lådor. Ingen vet. Det enda man kan kommentera är utseende, slipsfärg och om de funkar i media. En total avpolitisering. Nu verkar också klart att den enda som avgår är Mona Sahlin. Männen omkring henne klamrar sig kvar. De ser nöjda ut på bild.

Socialdemokraterna behöver drabbas av ett Tahrirtorg. Dags för en arabisk kurs i demokrati. 

I går tvålade Andreas Malm till Daniel Suhonen i AB. Det var Andreas när han är som bäst. Underbart att läsa. Föreställningen att allt handlar uteslutande om klass är så otroligt fördummande och förlamande. Som om strukturell rasdiskriminering och patriarkat och andra maktordningar inte fanns– eller var underordnade klass. Malm: "Om riksdagsledamot Kent Ekeroth (SD) säger att muslimerna föder så många barn att de är på väg att kolonisera Sverige, ska vi då bara svara: 'Höj a-kassan till 90 procent'?"

Jag undrar varför Suhonen har sån uppenbar beröringsskräck med feministisk och antirasistisk analys? Artikel efter artikel.

Det finns oväntade likheter mellan Daniel Suhonen och Dilsa Demirbag-Sten. Bland tyska och nederländska vänsterintellektuella kretsar kan man se hur de redan konvergerat och utlöst en reaktionär vändning. Obehagligt. Dilsa och jag har haft en debatt hela vintern. Först i Sydsvenskan, sedan Arena och nu Expressen. Hon skrev i måndags. Jag har mailat in mitt svar. Det finns som sagt beröringspunkter med uppgörelserna i AB.