2010 var svärtans år. Franska staten jagade romer. En bok om att muslimer sänker landets IQ blev tysk bestseller. I Ungern marscherade uniformerade antisemiter. Och i Nederländerna bjöd liberalerna in kontinentens bittraste islamofob till politikens finrum.

En rasism skräddarsydd för nordeuropas sekulära välfärdsstater provas nu i Amsterdam och Köpenhamn. Utvalda rättigheter och selektiv upplysningsfilosofi används för att motivera rasism och rädsla.

Klangrummet är uppenbart för alla européer: arbetslöshet, kristider och en glad överklass som fortsätter berika sig.

I det läget förklarar regeringscheferna i kör att mångkulturalismen varit ett misslyckat experiment som nu ska avslutas. Hela etablissemanget är enigt. Multikulti är slut, som Angela Merkel uttryckte saken i höstas. Begreppet ska helst städas ut helt från den politiska vokabulären.

De får stöd från grupper av intellektuella som blåser med tidsandan. I Sverige representerade av bland andra Dilsa Demirbag-Sten. I ett nyanserat resonemang vill de dra en absolut gräns mellan mångkulturellt vardagsliv och mångkulturalism som politisk ideologi. Jag tror det är ett ödesdigert misstag. I det upphetsade debattslamret låter det nu som att Geert Wilders, David Cameron och Dilsa Demirbag-Sten säger samma sak – trots att de menar olika. Är det inte uppenbart vem som vinner på det?

Mycket dumt har gjorts och sagts i namn av det mångkulturella. Men själva begreppsflorans genomslag – mångkultur, multikulti, mångfald, mångkulturalism – har signalerat acceptans att leva i öppna samhällen präglade av invandring. Det har varit en landvinning. Ord är viktiga. Begrepp kan vidga rummen vi lever i; ge oss rörelseriktning.

Under flera år har det pågått en diskussion om vad det mångkulturella egentligen kan betyda. De idéer som i hundra år kallats kulturell pluralism har kritiserats hårt och rättvist. De kan i sämsta fall innebära att människor blir inlåsta i kulturella gemenskaper och skapa likgiltighet för övergrepp och maktanspråk i kulturens namn. Jag har deltagit i diskussionen under många år och ofta känt mig obekväm inför ordet mångkultur. Men nu tror jag det börjat bli livsviktigt att försvara det som kommunikativ ramberättelse – men också vara glasklar vad man menar.

I en artikel i Arena (1/2011) har jag kritiserat den bok Dilsa Demirbag-Sten skrivit tillsammans med Per Bauhn. Därför tycker hon nu att jag är förvirrad (Expressen 28/2). Det är möjligt. Men mest är jag rädd för vart politiken och samhällsdebatten är på väg – och hur deras bok förstärker frihetens motvindar.

Kritiken av ”mångkulturalismen” kommer inte ensam. I boken bagatelliserar de hela diskrimineringsfrågan. Med kategoriska argument avvisar de strukturell diskriminering som instrument att förstå varför man kan handla diskriminerande helt utan avsikt. I en berättelse om Europa pekas konservativa muslimer och mångkulturalistiska kapitulationspolitiker ut som frihetens huvudsakliga fiender. Tunnelseendet förvandlar en troende som vill bära kippa eller hijab på jobbet till större hot än Wilders och Kjersgaards rasistiska laboratorieverksamhet.

Det är en vändning av samhällsdebatten jag vägrar acceptera.

När Europa slocknar får man söka ljus från annat håll. De senaste veckorna har det kommit från ”muslimen” och ”araben”. Finns det samband i att samma politiker som nu städar ut mångkulturalismen uppenbarligen skräms av revolutionerna i Nordafrika?

Per Wirtén