Sent läser jag Åsa Linderborgs inlägg om vänstern och Kairo. Hon citerar Aron Etzler i Flamman som saknar ideologisk kompass hos den egyptiska revolutionsrörelsen. Åsa L instämmer och skriver: "Situationen påminner lite om Pariskommunen 1871, som också uppstod helt spontant och saknade ett ideologiskt och organisatoriskt epicentrum. Enorma förhoppningar grusades, en elit byttes mot en annan, och det enda som blev kvar var den vackra maximen, att det är alltid rätt att göra uppror."

Nej, det fanns inget parti, inget avant-garde, ingen samlande organisation eller tydlig ideologisk -ism som gav riktning i Kairo. För Etzler och Linderborg var det en brist. För mig och andra var det revolutionens själva rikedom; en frånvaro som ingav hopp.

De verkar också sakna ideologiskt "epicentrum". Men är inte viljan till demokrati tillräckligt som epicentrum? Precis som hösten 1989 när folken störtade tyranniet i Östeuropa. 

Åsa Linderborg verkar anse att den här typen av "spontana" folkliga revolutioner utan ideologisk ledning leder till besvikelse. Men är inte 1900-talets erfarenhet den motsatta? De revolutioner som inte bara slutade i besvikelse utan även ren terror och folkmord var väl de som ledddes av starkt ideologiskt motiverade och disciplinerade partier? 1917 skapade större besvikelse än 1989.

Jag tror hon i sin artikel identifierade en viktig skillnad mellan olika vänstertraditioner. Så här skriver hon också: "Att bygga ett samhälle, att drömma om en annan värld, att leva ett liv som människa, är att formulera vissa principer." Kan inte sägas mer rätt.