8 mars är en bra dag att läsa libanesen Vénus Khoury-Ghata. Hon ser ut lite som Suzanne Brøgger och skriver med starkt patos. Elisabeth Grates bokförlag har gett ut tre av hennes romaner. Mest gillar jag Ett hus på randen till tårar. Nu kommer Hafia, en kort novell som egen fin liten "bok" (är 30 sidor en bok eller ett häfte?). Jag läste den i ett nafs i går kväll.

Den är ett dramatiskt möte mellan författaren, i tjusig villa vid Medelhavets strand i Beirut, och en ung kvinna från fattig sönderskjuten by nära gränsen till Israel. En enkel studie i männens krig mot kvinnorna. Ett krig som sällan får nyhetsrubriker. "Barnsängsfebern dödade lika många som minorna som låg utplacerade på vägarna utmed gränserna."

Stilen är ovanligt enkel för att vara Khoury-Ghata. Berättelsen talar för sig själv. Slutet är inte lyckligt.

I dag är det barnvagnsmarsch mot mödradödligheten i en stad nära dig. Att kvinnor dör före/under/efter förlossning handlar inte i första hand om fattigdom, men att män med makt över resurser lägger dem på annat.

Det är i första hand arabiska och nordafrikanska författare som fått mig att fatta männens globala krig mot kvinnorna. Vénus Khoury-Ghata är en av dem.