;Svensk dokumentärfilm utklassar svensk spelfilm. Nu har dokufestivalen Tempo börjat. Alltid lika roligt. Invigningsfilmen Jag är min egen Dolly Parton om fem kvinnors liv – alla är musiker – var en fin feel good-movie.

Men roligast på festivalen är nog de filmer sorterade i temat "Reality is fiction" och rör sig i zonen mellan fiktion och dikumentärt. Jag ska försöka se flera av dem. I går var det The Arbor, en engelsk om fyra generationer från Bradfords fattiga kvarter. Den är baserad på autentiska intervjuer, men personerna spelas sedan av skådespelare som mimar rösterna. Effekten blir ganska omtumlande. Filmens "huvudperson" Andrea Dunbar är död sedan många år (jag tror hjärtinfarkt på den lokala pubens toalett). Som mycket ung skrev hon dramatik som uppmärksammades och spelades på prestigescener. Hennes debutpjäs – med laddning från hemmakvarteren – spelas upp på en gräsmatta i stadsdelen. Det klipps in autentiska gamla BBC-reportage om henne. Etc. Knappast en glad story. Formen gör den mindre privat – inget snyftande i salongen – och mer kyligt politisk.

I kväll ska jag se bl a Marvencol i samma tema och på fredag den synnerligen udda Struggle in Jerash. 

Nya Ord & Bild har ett 20 sidor långt samtal om den kontroversiella Enjoy Poverty som visas i helgen. Man kan läsa utan att ha sett den. Filmen ställer en rad svåra frågor om dokumentärt, äkta, politik, berättande och tillståndet i världen att samtal om den kan bli bättre än själva filmen.