Det är vidriga dagar. I skuggan av katastrofen i Japan slår kontrarevolutionen till i Nordafrika och Mellanöstern. Khaddafi massakrerar befolkningen. Frihetsrörelserna ser ut som dömda att sopas bort. I Bahrein verkar regimen massakrerat demonstranter på Pärltorget – med stöd från Saudisk militär.

Den arabiska våren går in i nytt skede. Hur kommer den här unga generationen – arabvärldens motsvarighet till Europas 40-talister och 1968:or – hantera sin besvikelse?

I USA är bombhögern i gång igen. Wolfowitz, Hitchens och andra kräver militärt ingripande i Libyen. De hade fel om Irak. På alla punkter. Men den här gången har de starka poänger. Det pågår en demokratisk revolution som avbrutits av en hänsynslös tyrann. 

Ingripandet kallas "No-flight zone", drivs av bl a Frankrike, diskuteras i FN:s säkerhetsråd och låter lätt att ställa sig bakom. Men om jag förstår kräver det bombningar. För att kunna övervakas måste först det libyska antiflygförsvaret slås ut, helst också en del av flygvapnet. Det innebär några dagars  "precisionsbombning".  En del kommer missa och döda civila. Är det rätt? Kommer det hindra diktatorn att krossa frihetsrörelsen? 

Arabförbundet vill ha flygförbud. Men bara Nato kan upprätthålla det.

I New York Times argumenterar Anne-Marie Slaughter, vid Princeton, för flygförbud. Jag har ofta gillat hennes artiklar och ståndpunkter. Hon är sannerligen ingen bombälskande neokonservativ. Hon menar att de olika argument som nu presenteras mot flygförbud inte håller. Det är helvetiskt svårt att veta, men jag lutar åt att hon har rätt. Då är det bråttom. Benghazi kan snart falla.

I samma tidning skriver Ross Douthat och Maureen Dowd mot ingripande. Deras argument är inte heller dåliga.

Dilemmat med väpnade ingripanden är att rätt eller fel i de flesta fall avgörs av utgången. I det här fallet måste syftet vara att skydda civilbefolkningen – men också ge rum för demokratirörelserna. Däremot inte att störta regimen. Det måste libyerna sköta själva.