I sin dagbok skrev Olof Lagercrantz frint om vännen Erik Lindegrens inte alltid så lyckliga liv. Den första anteckningen 28 april 1945. Den sista från begravningen an varm junidag 1968. De utgör 50 sidor och höjdpunkten i den nya boken Vid sidan av med Lagercrantz noteringar om författare i sin bekantskapskrets. Han skriver med blixtsnabba kast mellan varm empati, hänsynslös uppriktighet och nedlåtande förakt. Stilen är skarp som ljuset klockan tolv på spanska höglandet. Dagboksanteckningarna om Lindegren är som en egen berättelse.

Jag har läst en hel del av Lagercrantz brev till en äldre kollega som förekommer då och då i de utgivna dagboksbladen. I breven är Lagercrantz beundrande och ödmjuk, i bland nästan lissmande. När jag läser om samma person i dagboken är kommentarerna vid flera tillfällen föraktfulla. Olof Lagercrantz är inte en person som inger förtroende. 

Många odlar i dag ett slags Lagercrantzkult. Allt var bättre på Lagercrantz tid. Var det? Ja, han skapade den moderna kultursidan. Nej, hans vänskapsband ledde till korrupta recensioner. I dag skulle den typ av nära relationer till de han sedan skrev om anses oetiska och totalt olämpliga. Att de försvunnit är en befrielse.

Han verkar ha skrivit dagbok på små kort som sedan sorterats in i kartotek. Hela dagboken måste naturligtvis publiceras. Eller åtminstone ett fetare urval. Det här lilla räcker inte. Jag tror orden på korten är litteratur, ungefär som Virginia Woolfs dagböcker.

Roligt att läsa hur Harry Schein visar japansk och norsk porrfilm för Olof och Martina 28 mars 1967: "Jag har ju endast en enda gång 1939 på en bordell i Marseille sett något liknande. Filmerna var smakfulla. Ej raffinerade utan samlag rakt fram ungefär. [ … ] Naturligtvis är sådana filmer upphetsande men ändå inte så mycket. Man kan gott se dem och känna sig i största allmänhet stimulerad."