Jag har börjat skriva på nytt bokprojekt. Den här och nästa vecka är hundra procent läsning som gäller. Bekanta tycker det låter som lyxtillvaro. I själva verket är det utmattande.

Sverige får konstnärer på sina nya sedlar. Men konstnärerna får inga sedlar. Kulturpolitik är landets mest eftersatta politikområde. Där finns varken idéer om digitalisering av kulturarvet eller hur konstnärernas försörjningsproblem ska lösas. Alla arbetar – men för det mesta utan ersättning.

Konstnärer är bra att ha som nationella ikoner. I går stod Leif Pagrotsky i teve och sken om Astrid Lindgren på tjugan. Men vad uträttade han som kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna? Jag minns ingenting. De nya sedlarna efterlämnar en smak av hyckleri.

I morgon verkar det federala systemet i USA stänga ner. Inga löner. Inga utbetalningar. Budgetförhandlingarna går mot krasch. Inte ovanligt. Men i år ovanligt tillspetsat. Kanske en lika avgörande strid som den mellan Bill Clinton och Newt Gingrich (var det 1995?).

Jag ser att Paul Ryan, republikansk ordf i budgetkommittén och med band till Teapartykretsen, sagt att "This isn´t a budget. This is a cause". Med den attityden borde striden vara opinionsbildande home-run för Barack Obama. Men till skillnad mot Bill Clinton har ju Obama varit häpnadsväckande usel att argumentera för sin politik, så vem vet. Budgetstriden är viktig då den avgör utgångsläget för nästa presidentval.

Republikanerna har börjat mönstra sina möjliga presidentkandidater. Det ser ut att bli en repris på dårhusteatern från primärvalen 2008. Just nu ligger Mike Huckabee bäst i opinionsmätningarna! Sarah Palin ligger däremot märkligt lågt. Liksom gamla Newt Gingrich som länge planerat sin come back. Landet ligger öppet för oväntade inhopp. Av de som nu flaggat att de vill ställa upp är nog Gingrich ensam om att på visst allvar kunna utmana Obama.

Republikanernas dilemma börjar bli riktigt tillspetsat: för att vinna valet i det egna partiet måste man vara så radikalt knäpp att man blir omöjlig i det nationella valet.

Obamas strategi har hela tiden varit att framställa sig som nationens samlande centrum, i skarp kontrast till högerns aura av freaks och omdömeslösa radikaler. Det är en upprepning av Nixons strategi från 1968. Då var det vänstern som verkade vara det dårhus han behövde för att bli Middle Americas röst. Glöm inte att Nixon lade grunden för 40 år av högerpolitisk dominans.