Jag och många andra reagerade när Kulturhuset nyligen stoppade en dansföreställning för att man sjöng några meningar från Koranen. Sedan dess har Kulturhusets chef Eric Sjöström försökt försvara beslutet. Han låter lika konstig varje gång.

I dag i SvD upprepar han sin principiella ståndpunkt: "Jag vägrar att utan diskussion, ogenomtänkt och utan eftertanke, presentera svåra, komplexa och kontroversiella frågor." 

I det här sammanhanget är det en häpnadsväckande mening. Är det "komplext" att sjunga några enkla rader ur Koranen? Som jag förstår var syftet i föreställningen inte alls att häda. Att det finns enstaka troende som anser att man inte får sjunga Koranen gör inte föreställningen särskilt "kontroversiell". Sjöström låter en extrem minoritet sätta ramarna för konstens frihet.

I konsten finns inga heliga texter. Bara mer eller mindre intressanta. Koranen och Bibeln har inte annan status än Strindberg och Shakespeare. De har annorlunda innebörder, men måste kunna användas på samma vis.

Kulturhuset har bidragit till den kulturella stängningsprocess som pågår, där texter och bilder dras undan användning i offentligheten. Det räckte med en antydan från en ensam person. Det är samma mekanism som när institutioner viker sig för kulturindustrins krav på maximal upphovsrätt och kulturkontroll. Den kulturella allmänningen utarmas.

Om man inte fritt får använda – både hänsynslöst och kärleksfullt – det arkiv av texter och bilder som kallas kulturarv dör konsten av syrebrist.