I går var jag på Södra teatern och hörde Basma al-Husseini, kulturarbetare från Kairo, prata om den egyptiska revolutionen. Inget sensationellt. Men hennes berättelser, bilder och filmglimtar från Tahrirtorget var en viktig påminnelse om den arabiska vårens första skede, om det lyckliga förloppet men också om priset i form av 846 dödade egyptier och tusentals skadade.

Tahrir är en sådan kontrast mot hur revolutionerna nu utvecklats. I Jemen, Syrien och Libyen dödar regimerna medborgare hänsynslöst. Rapporterna från Misrata och Dara'a är skräckinjagande. Tyrannerna verkar bestämt sig att sitta kvar till varje pris.

Och precis som under de mest dramatiska dygnen i Kairo tiger Europas regeringschefer om våldet i Syrien. De kräver att Asad ska sluta döda. Varför ska det vara så svårt att också kräva diktatorernas avgång och att de ställs inför rätta?

För Olof Palme var det inte svårt att använda starka ord mot tyranner och generaler i Östeuropa och Sydamerika. Varför kan inte Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt säga de enkla orden? Eller Håkan Juholt? Tystnaden, fegheten och medlöperiet är beklämmande. Jag kräver inte att JAS-plan ska bomba den syriska armén. Jag bara längtar efter de befriande orden. Det tydliga ställningstagandet för demokrati och rätten att leva i frihet. 

När Basma al-Husseini fick frågan hur Europa kan hjälpa var svaret enkelt: det moraliska stödet. Alltså orden, engagemanget, ställningstagandet.

Ställningstagandet i Libyen var viktigt och en stor lättnad. Men nu är vi tillbaka i tigandet igen. I en tid när nyheterna, vittnesmålen och bilderna sipprar genom alla stängda gränser och belägrade städer är tystnaden ohållbar.