I dag är det något slags Europadag. Här tre saker som ger mig eropeiska mardrömmar just nu.

1. Regeringschefernas maktanspråk. Det senaste året har det blivit uppenbart hur i första hand Sarkozy och Merkel utgår från sina länders intressen och betraktar resten av Unionen som en flock kor som ska följa dem. Jag är rädd att det är en attityd som sprider sig. Frankrikes och Italiens försök att underminera den fria rörligheten är ett exempel. Under finans- och eurokrisen samt "den arabiska våren" har regeringscheferna försökt ta kommandot och placerat både kommissionen och parlamentet i undantagsstugan. Det går alltid åt helvete. Jag vet att det finns andra tendenser och att det hela tiden pågår en skarp maktkamp mellan kommissionen, parlamentet och regeringscheferna. Men nu verkar de stora medlemsländernas regeringschefer väldigt fixerade vid sina egna intressen. Det leder till långsamt sönderfall och dåliga beslut. I synnerhet när eurokrisen måste ses från de fattiga medlemsländernas perspektiv om den ska kunna lösas.

2.  De ekonomiska sammanbrotten. Irland och Grekland kan förklaras. Men Portugal? Jag har läst och försökt förstå. Där har varken politiker eller kapitalister gjort fel. Den enda möjliga slutsatsen är att de internationella finansmarknaderna straffat Portugal för att det är litet och fattigt. Följderna av borgensavtalen är drakoniska. Medborgarna kommer inte acceptera detta. Inget kommer märkas nu. Men om tre-fyra-fem år. Särskilt om man, som i Portugal, inte kan förklara varför nedskärningar är nödvändiga. Tilltron till de politiska systemen kommer svikta. Demokratin ifrågasättas. Vilket blir nästa land? Spanien? Mönstret är uppenbart. Det är fattiga länder som råkar illa ut. Slutsatsen är också uppenbar: för långsiktig stabilitet måste EU:s och eurozonens fattiga regioner lyftas med en mer målinriktad och storskalig fördelningspolitik än någonsin. ett New deal för eurons framtid. Det kräver expansiv EU-budget och egen beskattningsrätt. Nu diskuteras bara kontrollåtgärder för att rädda euron i det kommande stora lagstiftningspaketet. Men de positiva, utvecklande åtgärderna måste också dit. Kan vi få en diskussion om det? Eller måste ännu fler länder först kollapsa, redan pressade gå i konkurs och lämna eurosamarbetet? 

3. De rasistiska och nationella partierna. De enda politiska rörelser som nu talar i medvind är den nya konservativa högern: i Nederländerna, Frankrike, Ungern, Italien, Finland. Deras framgångar innebär att EU faller sönder och Europatanken begravs. Alla veta att de bara har tre programpunkter: stoppa invandringen, begrav det mångkulturella projektet och avveckla EU. Deras framgångar hänger samman med punkt 1 och 2.

(Jag sitter och skriver en hel del nu i maj. Så mitt bloggande kommer halta ett tag. Bara så ni vet.)