Nu diskuteras populismens återkomst. Det är inte så konstigt. Situationen och stämningarna efter finanskraschen 2008 påminner helt enkelt om de när populismen föddes som amerikansk folkrörelse under 1800-talets sista decennier.

Många påpekar att den amerikanska tepartyrörelsens folkliga karaktär är skenbar. Att den egentligen finansieras och kontrolleras av välbekanta konservativa kretsar med feta bankkonton. Och medvinden för främlingsfientliga partier i Europa bör ju förstås som att den gammelmörka europeiska konservatismen återvänt till politikens stor scen. Inget annat.

Men båda dessa anstormningar – i USA och i Europa – vilar i hög grad på den populistiska impulsen. De har förstått tidens stämningar, böjt dem efter sina idéer genom att tillägna sig populismens attityder – och därför vinner de framgång. Återigen tolkas politiken som en kamp mellan folken och eliterna. Båda parter anses bära på givna egenskaper: Folken representerar äkthet, minne och vardaglig erfarenhet, medan eliterna är svekfulla och uppköpta.

Svårigheten är att själva begreppet populism är så undflyende. Det används som elakt skällsord. Det får beteckna demagogiska budskap i största allmänhet. Men det pekar samtidigt ut reella fenomen i opinionen. Och i amerikansk politik är det dessutom en respekterad idétradition. För demokraternas vänsterflank är populismen alltid ett möjligt alternativ, med nobelpristagaren Paul Krugmans kolumner i New York Times som modern vägvisare.

För att förstå bättre kan man gå till de historiska rötterna.

Mellan 1880 och 1900 svepte en märklig rörelse fram genom Mellanvästern och Södern i USA. De kallade sig själva för populister – och uppfann därmed ett nytt politiskt begrepp. Först i form av en kooperativ rörelse bland småbönder och arrendatorer, kallad Farmer’s Alliance. Sedan även som politiskt parti – The People’s Party. Principerna var självhjälp, organisering och folkbildning. Udden var skarp och riktad mot konservativ ekonomisk politik, storbolag och bankdirektörer – så kallade plutocrats.

Under några år på 1890-talet skakades etablissemanget av den populistiska anstormningen. I Södern slog de in en kil i rasåtskillnaden. Lokalt förekom att det nya partiet valde svarta politiker. Historiker brukar konstatera att det var sista gången ett radikalt parti hade chans att erövra en plats i amerikansk politik.

Även om rörelsen snabbt maldes sönder av skickligt motstånd och egna misstag levde idéerna vidare bland sociala reformister. De återfinns i till exempel Frank Capras filmer från 1940-talet och John Steinbecks romaner. Arvet från populismen blev till sist fundamentalt för hur amerikaner uppfattade de så kallade amerikanska värdena.

Under 1960-talets sista år lyckades Richard Nixon och hans medarbetare med en smart retorisk manöver: de koopterade många av populismens föreställningar och smälte in dem i en helt ny miljö, nämligen högerns.

När man söker sig tillbaka till den ursprungliga populismen återfinns värderingar som fortfarande slår an. Där fanns inte bara den grundläggande konflikten mellan folken och eliterna, utan i dess förlängning också en stark misstänksamhet mot centralism, maktkoncentration, överklass, experter, sociala ingenjörer och intellektuella. Populismen beskrivs ofta som antimodern. Men när man läser de ursprungliga populisterna finner man snarare en problematisering av moderniteten: de ifrågasatte om de framsteg olika makthavare skisserade verkligen innebar förbättringar även för vanliga enkla löntagare. De försökte ge politiken ett socialt vidvinkelperspektiv. De var i själva verket mer moderna än etablissemanget.

När jag för ett tiotal år sedan började lära mig om amerikansk populism slogs jag av likheterna med den samtida svenska folkrörelseradikalismen. Sammanhangen var annorlunda. Men värderingarna och sättet att beskriva världen var nästan identiska. Båda kombinerade social radikalism med kulturell konservatism. Därför har arvet efter dem kunnat böjas efter både högerns och vänsterns behov.

Populismen är en ofrånkomlig del av demokratin. I en artikel i The American Interest, från i vintras, beskrev vänsterekonomen Robert Reich populismens återkomst som en självklar – och i grunden ganska sund – reaktion på en politisk elit som bokstavligen köpts av storbolagen, gynnat finanssektorn på medborgarnas bekostnad, enats om i stort sett samma politik och inte tagit hänsyn till majoritetens intressen. Läget 2011 påminner helt enkelt om 1890.

Tragedin är att demokrater och socialdemokrater knappt ens försökt att böja in den nya populismen i progressiva sammanhang – varken i USA eller Europa. I stället har den lämnats till rasister, nationalister och konservativa demagoger med låg eller obefintlig demokratisk trovärdighet. Situationen är allvarlig.