"Detta hopplock av så många olikartade bitar tillkommer på det sättet att jag aldrig ägnar mig åt det annat än när jag ansätts av en alltför förslappande sysslolöshet, och aldrig gör det annat än när jag är hemma." Så börjar Michel de Montaigne sista kapitlet i andra bandet av sina Essayer. Det är som att läsa en blogg. Europas första. Den skrevs i slutet av 1570-talet. "Jag vill framställa mina stämningars lopp och vill att man ska kunna se varje del vid dess födelse." Sedan fortsätter han att skriva om sina njurstenar – den mest fruktade av alla sjukdomar och som han "fasat för" ända sedan sin barndom.

Montaignes ämne var han själv. Han utforskade sitt jag, i en tid när detta själv var ganska oklart – fanns det ens? Han skrev för mer än 450 år sedan, i en helt annan tid, och om sina egna tankar, och det går rakt in i läsaren 2011. Självupptagenheten är tidlös. Att blogga är en förmodern konst. Han är en förebild.