Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham.

Översättning: Anna Säflund–Orstadius

Elisabeth Grates bokförlag

I februari 2009 åkte Florence Aubenas till staden Caen i norra Frankrike. I alla tidningar läste hon om finanskrisen, men tyckte journalistiken halkade omkring utan fäste. Hon ville förstå vad som hände.

På arbetsförmedlingen presenterade hon sig: 48-årig nyskild hemmafru utan arbetslivserfarenhet och bara gymnasieutbildning. Har ni några jobb? Svaret var osentimentalt. ”Ni tillhör ju bottenskiktet, madame.” Hon stiger rakt in i välfärdsstatens välvilliga grottekvarn: arbetstlöshetsindustrins milda helvete. Köerna vaggar fram. Rummen är grå. Suckarna regelbundna som dansbeats. Ibland börjar någon skrika. De vallas mellan kortkurser som ”Vässa ditt cv”, ”Hur man svarar skriftligt på en annons” och ”Framhäv din kompetens”. Alla vet att de spelar med i en bluff, i ett absurt skämt, i en surrealistisk installation.

Aubenas är journalist med stora öron. Hon tjuvlyssnar på andra och berättar om sin egen vandring mellan tillfälliga påhugg som timanställd städare. Kajen i Ouistreham är ett sällsynt fint reportage, skriven med sådan litterär lätthet att jag ibland undrar om jag läser en roman. Hon har absolut gehör. Orden landar med finurlig underskruv.

Berättelsen påminner om Barbara Ehrenreichs amerikanska rapport från låglönejobben i Barskrapad. Men den berör mig djupare. Den tar hårdare. Den handlar ju om Europa. Om välfärdslandet. Det är något helt annat än USA.

Aubenas sjunker in i en värld helt utan beröringspunkter med hennes vanliga på Le Nouvel Observateur i Paris. Finns det längre ett gemensamt samhälle? På väg mellan städjobb passerar hon rester av Caens gamla fabriker. De ligger där som ärr i människors minnen. Finanskraschen är bara ännu en etapp i avindustrialiseringen.

Arbetsförmedlingen har raka råd: ”När det känns extra svårt kan ni ta er bil, köra runt ringleden och gå ut på ett fält och skrika.” En man föredrar att kryssa med tom kundvagn några timmar genom stormarknaden. Han får åtminstone motion. Och kanske möter han någon bekant vid barnmatsburkarna. I bästa fall en vacker kvinna.

Aubenas är inte ett dugg nostalgisk. Ingen annan heller. Men hon noterar hur viktiga sammanhang – en upplevelse av gemensamhet – försvann med tillverkningsindustrin. Nätverken har pajat. Solidariteten förlorat sin mänskliga infrastruktur. Facken urholkats och petrifierats. Människors upplevelser har privatiserats. Det nya med krisen 2008 är att ingen längre kopplar samman alla berättelser. Förståelsen upphör. Plötsligt kan åtta procents arbetslöshet framstå som en betydelselös abstraktion.

Efter fem månader får hon äntligen fast anställning: två timmar städning varje morgon med 80 kronor i timlön. Hon avbryter sitt experiment, återvänder till privilegierna och skriver sin bok. Läs den.

Per Wirtén