Halldór Laxness: Fria män

Översättning Inge Knutsson

Leopard

Det var något år efter nazisternas maktövertagande. Islänningen Halldór Laxness satt i Medelhavets milda ljus och skrev om kokt gammelsur fisk, får med mask i tarmen och hemlandets mörker. Han hade börjat en ny roman. Den skulle heta Fria män och bli ett oförglömligt angrepp mot Islands nationella förljugenhet.

Först skrev han om Gunnvör, den kvinnliga vampyren. Hon som på äldre dagar börjat dricka människoblod; mördat resande på fjället, styckat kropparna och staplat dem i uthuset.

Hennes gamla gård byggdes sedan upp av Bjartur på Sommarhus, romanens huvudperson, som ville bli en fri och oberoende man – den isländska nationalismens drömgestalt. Halldór skrev och det blev bara värre och värre. Bjartur gick stolt som en isländsk Don Quijote rakt ner i det egna nederlaget. Hela hans familj lades i trälådor och grävdes ner, lämnade åt korparna på fjället eller försvann spårlöst. Men Bjartur fortsatte som myrmarkernas Duracellkanin. Ingen sentimentalitet – eller mänsklig eftertanke – skulle hindra honom. Han var ju en riktig islänning.

Halldór Laxness måste ha hatat Island när han reste mellan Barcelona, Rom och Nice. Mödosamt upptäckte han där hela sitt litterära register: ironi, satir, epik, saga och den speciella förmågan att fånga små människor i väldiga landskap. Det var som att han ville släta ut en tillknölad världskarta, och peka ut hur människans öde kunde klargöras även i ett fattigt ruckel på en avlägsen ö. Fria män blev en europeisk klassiker. Han fick nobelpris tjugo år senare. Och i Reykjavik gjorde hans förintande angrepp mot ”det isländska” honom till nationaldiktare. Vid Medelhavet drömde han om revolution – men blev ett monument som på äldre dagar skulle köra långsamt i amerikanska bilar med mycket krom.

Nu är det äntligen dags att kasta den gamla översättning av Fria män. Den gav smak av fårull. I Inge Knutssons nya skimrar den i stället som en vackert ond saga.

Men varför hade Laxness börjat berättelsen med en kvinnlig vampyr?

Man kan naturligtvis läsa Fria män som en enkel berättelse om fattiga människors öden i ett hårt land bland giriga storbönder. Den är fin redan som socialrealistisk samhällskritik. Men man ska inte lura sig.

Halldór Laxness var visserligen inte medlem i Kommunistaflokkur. Men han tillhörde gemenskapen. 1932 hade han rest i Ukraina, rakt genom den svält som nu anses som kalkylerat folkmord, och i följande bok I österled hyllat Sovjet. Med all säkerhet hade han sett nöden, men ville inte förstå. I ett brev skrev han att Ukraina var ”sagolikt”.

Han hade gjort minutiös research på hemön för att berättelsen om Bjartur skulle kännas sann. Men romanens samhällsanalys hade han lärt av Lenin och Stalin, förklarade han. Han skrev nu om isländsk svält. Men hade alldeles nyligen förnekat sovjetisk.

Det är med andra ord komplicerat.

Med infernalisk ironi hade Halldór Laxness döpt Bjarturs gård till Sommarhus och romanen till Fria män. Där finns varken sommar eller frihet. Däremot män – och de är som ondskan själv. Runt Bjartur dör kvinnorna, en efter en. Mannens självständighet står i vägen för alla andras frihet; för förnuft, för mänsklighet, för själva livet.

Bjartur är inte bara en Don Quijote, utan även en Robinson – ensam bland människor i en enslig gård på fjället; fixerad vid egendom, egen röst och ego. Om andra måste dö för eget oberoende? Låt dem dö. Och de dör.

Jag hatar Bjartur. Jag vill begrava honom i brunt myrvatten. Fria män skrevs kanske som en uppgörelse med kapitalistisk rovdrift och förljugen isländsk nationalism, men blev ett mer svårtämjt epos som fogade samman mannen, individen, nationen och klassamhället till ett hänsynslöst monster.

Ändå öppnade Halldór hela sitt väldiga drama med legenden om en kvinnlig vampyr, som sedan får kasta sin illvilliga skugga över familjens vandring mot undergången. Varför en kvinna? I verkligheten var det ju männen som var vampyrerna.

Jag undrar vad Halldór Laxness brottades med för demoner när han vandrade längs Medelhavets stränder. Tänk om Bjartur trots allt var tänkt som en hjälte. Och alla begravda kvinnor nödvändiga för slutkapitlets kladdiga försoningsljus. Och svälten i Ukraina blott ett plågsamt förspel till det stora hjältemodet. Herre gud, vilken roman han skrev, islänningen.

Per Wirtén