Nyheten kom som en oansenlig notis i morgontidningen. På nio korta rader meddelades att Finland nu inför id-kort med särskild brun färg för ”utlänningar”. Det gör dem lättare att övervaka, säger polisen.

Under ett ögonblick kände jag historien dra förbi som en het sommarvind: J-stämplade pass och märkta ytterkläder. Jag vet inte om det var själva beslutet, frånvaron av protester eller den låga nyhetsvärderingen som skakade mig mest. Tillsammans signalerar de normalisering av en europeisk reträttrörelse.

Jag rev ut notisen, lade den i plastmapp och noterade noga datum: 1 juni 2011. Det börjar bli viktigt att upprätta en kronologi.

Bara några veckor före det finska beslutet hade den danska regeringen tagit ett annat symbolpolitiskt reträttsteg genom att återställa nationella gränskontroller. Danskt folkepartis paroll ”Det måste finnas en gräns” vajar över tillbakarullningen. Ett litet steg, varje vecka, någonstans i Europa.

I min trädgård går vinden genom flädern. Vad är det som händer?

När historien skrivs letar man efter vändpunkter. Sommaren 2010 kan ha varit en sådan. Romer jagades av polis och kördes ut över gränserna. I Nederländena skrev den borgerliga regeringen och Geert Wilders samarbetsavtal med udd mot EU, muslimer och invandrade. Den nyvalda ungerska regeringen bevisade sin auktoritära nationalism och började fila på en grundlag rotad i religiös och historisk mytologi. Ekonomen och socialdemokraten Thilo Sarrazins bok där han drog biorasistiska slutsatser om invandrades intelligens blev en bestseller. Samtidigt knackades konservativa åtstramningar fram som enda svar på eurokrisens alla konkurshot. Det kändes som många skeenden utlöste en ödesdigert samlad rörelse.

Den fick bred legitimitet när Angela Merkel 16 oktober förklarade att ”multikulti” var ett misslyckat experiment färdigt att avsluta. Konservativa regeringschefer drog en lättnadens suck. Äntligen skulle muskler bli viktigare än dialog. I Sverige sköljde svallvågorna in genom att en framfantiserad ideologi kallad ”mångkulturalism” nu ansågs stå inför omvärdering – oklart varför och till vad. Utvalda intellektuella slöt upp. Det kosmopolitiska London pekades i en svensk bok ut som exempel på politisk appeasement, som om hela kontinenten stod inför akut hot av smygande islamisering. Pia Kjaersgaard, Geert Wilders och Marine Le Pens leenden växte för varje månad: det måste ju finnas en gräns. Deras laboratorieverksamhet för normaliserad rasism bedrevs i medvind.

Att ge invandrade bruna id-kort, samtidigt som finska medborgare behåller sina blå, skulle varit kontroversiellt för två år sedan. Nu är det mainstream. På tolv månader har något grundläggande förändrats.

För några veckor sedan läste jag den konservativa ideologen Hans Zetterbergs gamla texter som nu getts ut i fin samlingsvolym från Timbro. Hans vurm för sociala hierarkier, fientlighet till moderniteten och skepsis mot abstrakta rättigheter (de som andra brukar kalla mänskliga) har alltid varit en smula apart i Sverige. Nu har han tvärt om blivit oroväckande up to date och kan bli reträttpolitikens åldrade ikon. Efter sommaren 2010 har en gammal, nästan glömd, vattendelare i europeisk politik återvänt: antingen är man för eller mot 1789 års idéer.

Jag betraktar vinden i flädern med växande känsla av maktlöshet. Vad händer i sommar? Var kommer nästa symbolpolitiska reträttsignal?

Revolutionsveckorna i Egypten avslöjade att de politiska eliterna i Europas huvudstäder saknade demokratiska reflexer. En gammal känsla, i politikens centrala nervsystem, för den europeiska erfarenheten verkar tappa sin tidigare självklara närvaro. Och jag ser ingen motrörelse. Hör bara spridda röster. Motståndslöst glider kontinenten mot gamla avgrunder.

Den demokratiska idén om en federal union föddes ur en skräck för Europa. Så småningom blev sambandet mellan kosmopolitik i staden och federalism på kontinenten uppenbart; ett där gränser alltid bör betraktas med misstänksamhet, i synnerhet i Europa. Att den upplysta vänstern – 1789 års idéer – inte antog federalismen som politiskt mål efter Berlinmurens fall är dess största nederlag. När gamla gränser nu ritas som nya står den handfallen och svarslös.

Att en fransk socialist, med nyaktiverad sekularism som credo, står anklagad för att ha våldtagit en svart hotellstädare som bar slöja är ett snapshot av läget i Europa 2011. En bild av nederlag och reträtt. Av utstädad multikulti. Av bruna id-kort för ”de andra”. Av gränsernas och hierarkiernas politiska renässans. Att han fick support från hemlandets intellektuella stjärna var ingen överraskning: rollfördelningen är bekant.

Per Wirtén