Kanada är ett av världens mest profilerade invandrarländer. Invandringen är större än i USA. I Toronto är hälften av befolkningen född utomlands. Kanada är Jimmie Åkessons mardröm. De flesta medborgare vill antingen ha kvar massinvandringen på oförändrad nivå – eller öka den! Landet är Europa vänt upp och ner.

I våra kom tankesmedjan Fores med en liten forskarantologi Kanadamodellen. Jag har inte hunnit läsa förrän i dag. Den är lite akademikertorr, men bra som enkel intro med koncentration på arbetsmarknad, löneskillnader och diskriminering. Den kan laddas ner här.

Den är också bra kommentar till de europeiska försöken att städa ut "mångkulturalismen" ur den politiska vokabulären. I Kanada är mångkultur officiell politik sedan 1971 och 1982 infördes paragraf 27 i grundlagen: "Denna stadga [fri- och rättighetsstadgan] ska tolkas på ett sätt som är förenligt med att bevara och fördjupa det kanadensiska folkets mångkulturella arv." Jag antar att det är sådana formuleringar som ger Dilsa Demirbag Sten och Per Bauhn kalla kårar och som de menar är "eftergiftspolitik". 

Det som i Malmö och andra europeiska städer (med skräck) beskrivs som "etniska enklaver" kallas i Kanada för sammanhang där socialt kapital och samhälleliga nätverk växer fram.

Man kan ha invändningar mot hur kanadensisk politik fungerar i alla detaljer. Konstigt annars. Det kommer säkert flyta upp ett nationellt rasistparti även i Montreal så småningom. Men Kanada är verkligen intressant. Den viktigaste lärdomen är att eftergifter mot nationalisterna bara stärker deras xenofobi. Bättre att bemöta dem med  kanadensisk politik: ökad invandring och mångkulturell politik.

I morgon åker vi till Chicago. Vi har hyrt lägenhet i ett väldigt högt hus. Eva ska sitta på universitetsbiblioteket och jobba med sitt forskningsprojekt (om Marie Curie) och jag ska vara hemma och skriva på mitt. Vi har swimmingpool på taket. Ser fram mot det.