Nu har jag landat i lägenheten vi hyrt i Chicago. Den ligger precis väster om Chicago River, mitt i stan i kvarter som varit lager och industrier, nu förfallna och på väg att ersättas av nya bostadshus. Från skrivbordet ser jag skyskraporna (Chicagos är vackrare än New Yorks). Utanför korsar järnvägsspår och tunnelbana varandra i komplicerade mönster. Det är som en gammal film, med ständigt framdundrande tåg. På balkongen är ljudet öronbedövande. Underbart.

På NPR i morse, dvs USA:s public service-radio, diskuterade man republikanernas helomvändning. Pådrivna av tepartyrörelsen verkar alla republikanska presidentkandidater gå till val på att USA omedelbart ska ta hem trupperna från Afghanistan och dra sig ur Libyen. Isolationismen – ett gammalt konservativt paradnummer i USA – är tillbaka i republikanska partiets mitt. 

Förändringen borde gynna Obama. Men hur ska man tolka en president som aldrig säger nåt, som aldrig kliver ut och tar debatten, som svävar ovanför? Radioinslaget utmynnade i osäkerhet.