Jag har alltid tänkt att Barack Obama försöker göra en Nixon. När jag såg hans tal om Afghanistan blev det tydligare än någonsin.

1968 vann Richard Nixon presidentvalet. Det borde han inte ha kunnat. De politiska vindarna kom från vänster. Studenter var i uppror mot Vietnamkriget. Innerstäder brann i direkta sammanstötningar mellan svarta militanter och vita poliser. Demokraternas konvent i Chicago inför valrörelsen skakades av demonstrationer och politiskt fiffel. Nixons trick var att framställa sig som rösten för "middle america", för lugn och ro och förnuft och gamla hederliga ideal. 

I dag är det högern som är radikal och galen. Tepartyrörelsen är 2010-talets amerikansk motsvarighet till "68-vänstern". Obamas hela strategi har varit att försöka bli en samlande gestalt för förnuft och samförstånd, men med en liberal politik i stället för Nixons konservativa.

I utrikes- och säkerhetspolitiken har han en enkel match just nu. Republikanerna har oväntat förvandlats till två partier, två lika radikala. Den ena delen, med John McCain i spetsen, vill bomba mer. Den andra, präglad av tepartyrörelsen, är isolationister av gammalt högersnitt. De vill i princip att USA helt ska sluta engagera sig i Libyen, Irak och Afghanistan. Nästan alla deras presidentkandidater går åt det hållet.

Hela Obamas tal, där ganska mycket i själva verket handlade om inrikespolitik, syftade till att fortsätta markera honom som en ny mer progressiv mr middle america. Om tricket ska lyckas krävs att han också vinner det sk problemformuleringsprivilegiet. Inget tyder på att han lyckas. Det gjorde däremot Nixon, efter honom kunde republikanerna sätta agendan och driva politiken högerut i fyrtio långa år.

För den som saknar en fet sommarbok kan jag rekommendera Rick Perlsteins enorma Nixonland. Det är inte bara en berättelse om Nixon utan om hela USA under 1960-talet. Man läser den som en roman.