Män i grupp gör mig rädd. Det har de alltid gjort. Till höghuset i Chicago hör en swimming-pool. Där ligger ofta grupper av män mellan 25 och 30 år och skränar, lika uppumpade som deras biceps och lika plumpa som deras plufsiga magar. Jag vet att det låter föraktfullt. Det är meningen. Jag lyssnar på deras kommentarer om kvinnor som passerar förbi, deras skryt om sprit och vapen och tycker de är läskiga.

Att det möjliga åtalet mot Dominique Strauss Kahn verkar falla samman känns som en tragedi. Jag vet naturligtvis inte om han är skyldig till våldtäkt eller inte. Men orsaken till att kvinnan inte längre anses trovärdig har inte med själva händelsen att göra, utan hennes "karaktär" och liv i övrigt. Hon anses inte längre som ett tillräckligt oskuldsfullt offer för att kunna övertyga en jury. Makten har vunnit. DSKhar plötsligt fått moralen på sin sida. Hur kan det vara möjligt?

Från Frankrike kommer kommentarer från män i Socialistpartiet som möjligen låter mer civiliserade, men i praktiken är samma manlighetsbröl som vid vår pool i Chicago. Deras förakt för kvinnor draperas som kritik av USA.

Även om DSK aldrig kunde fällts fär våldtäkt återstår en upprepning av Clinton-Lewinskyproblematiken. Var går gränsen mellan tilltvingat och ömsesidigt sex när världens mäktigaste män får avsugningar av städare eller praktikanter? Vad är frivillighet i sådan korsväg av makt och maktlöshet?