Att skriva kan vara som en utgrävning. Man beger sig ner i bibliotekens magasin och in i de egna minnesarkiven. Någon enstaka gång, kanske bara en gång i livet, hittar man ett upplyst spår till en plats där världen ser en aning annorlunda ut; där det välbekanta kan förstås på nytt. Jag tror sådana fynd kan kallas genombrott.

När Anders Ehnmark skrev sin bok om Machiavelli – Maktens hemligheter – gjorde han sitt genombrott. Han hittade den gamla europeiska republikanismen. Ett bortglömt, ofta fördolt, men alltid närvarande spår: från de italienska stadstaterna, via franska revolutionen till demokratins och välfärdsstatens epok. En idé om frihetens och rättvisans ordning, om det politiska som samhällets grund. När mer utarbetade försök och utopier sviktat eller störtat samman har republikanismen funnits som en sista försvarslinje.

Maktens hemligheter kom ut 1986. Kommunismen var på väg mot sammanbrott. Befrielserörelserna gav inte de gamla kolonierna utlovad frihet. Socialismen hade förlorat sin samlande energi. Olof Palme var skjuten. Det var en tid av stora frågor. Alla läste Ehnmarks bok.

Efter Maktens hemligheter utvecklades hans böcker till ett sammanhållet projekt. Republikanismen visade sig vara ett kreativt spår. Först för att förstå vänsterns misstag. Sedan till ställningstagande för ett federalt Europa. Det är så intellektuella genombrott ska fungera: världen öppnar sig, bitar faller på plats, man kan gå vidare.

Jag läste Maktens hemligheter för 25 år sedan. Mellan skyskraporna i Chicago läser jag nu en gång till och förstår hur mycket jag påverkats: den avgörande distinktionen mellan befrielsens ögonblick och frihetens politik, de fina metaforerna om ”gläntan i historien” och ”eftermiddagen på torget”. Ja, själva attityden där frågor kan lämnas öppna och inget är förutbestämt.

Ehnmark citerar ofta Gramsci om det intellektuella uppdraget som en intelligensens pessimism och viljans optimism. Kan det sägas bättre?

USA är en bra plats för boken om Machiavelli. Konstitutionen är ett republikanskt ögonblick, och landets hela historia har utmärkts av ständiga, ibland oförsonliga, strider om vad medborgarnas rättigheter egentligen innebär. Alla är engagerade och framtiden osäker. Den furste som vill avskaffa republiken måste först vidga ojämlikheten och gynna roffarna, skrev Machiavelli. I USA hotas på så vis republikens ordning av den nya plutokratin, ungefär som för hundra år sedan. I senaste New York Review of Books drog George Soros slutsatsen att landet inte längre klarar kriterierna för ”det öppna samhället”.

Jag promenerar med Anders Ehnmarks bok genom Chicago. Men när jag sedan läser mina anteckningar handlar de om Europa. Machiavelli skrev om de ögonblick när republiken antingen kan förverkligas eller förloras. Just när man står på tröskeln och inget längre är riktigt säkert. Är det inte just vid den punkten EU befinner sig? Finanskapitalismens sammanbrott 2006, eurokrisen och den konservativa offensiven för nedskärningar utan slut, i praktiken frihetsinskränkningar, tvingar fram vägvalet: federal demokrati eller auktoritärt sönderfall.

I Chicago är frågorna andra än i Europa. Men känslan att befinna sig vid ett avgörande vägval är gemensam. I USA gäller det att rädda en republik, i Europa att äntligen kunna skapa en.

Läst från vänster måste det mest omvälvande med Maktens hemligheter ha varit att Ehnmark ifrågasatte framstegstanken. Upptäckten av republikanismens långa spår gav honom en annan blick än marxismens fastfrusna. Europas historia blev till en oavbruten rörelse genom tät skog. Ibland lyckas folken träda ut i solbelysta gläntor, när de sociala och politiska ”krafterna ligger i balans och ett ögonblick av frihet är möjligt”. Men lika snabbt kan de vara tillbaka i snårskogen. Brottningen med befrielsen, friheten och tyranniet är vandringarnas oföränderliga villkor. 

Framstegstanken är alltså en illusion, men möjligen nödvändig för att stärka viljans optimism. Ehnmark blev en oväntad utopikritiker.

Anders Ehnmarks intellektuella genombrott – alla kritiska frågor till de politiska rörelser han själv tillhört och upptäckten av republikanismen – underlättades säkert av hans journalistiska redskap vid utgrävningsarbetet. Han undersöker. Han ställer frågor. Han gör anspråkslösa iaktagelser.

För några år sedan arrangerade Arena en resa till USA. Vi träffade radikala forskare och fackliga aktivister. Ehnmark var med. Han förde anteckningar i reporterblock, ställde snabba frågor och skickade hem optimistiska kommentarer till Expressen. Jag minns vår första frukost i Los Angeles; berg av donuts, biscuits, pannkakor och våfflor. De flesta rynkade på sina europeiska näsor: var fanns välbekant müsli och knäckebröd? Men Ehnmark slukade allt med största möjliga nyfikenhet, och ett lätt leende. Allt måste prövas, högt som lågt, det enkla och det sofistikerade.

Det är journalistik uppfattad som både metod och moral: att gå ut i världen, in i biblioteken och sedan berätta med egen röst. Det präglar Maktens hemligheter. Jag tänker mycket på det när jag läser den. Ehnmarks förhållande till donuts påminner om det han har till historiens filosofer. Liv och skrivande hänger samman.

Men journalistiken är också en litterär stil. Den var på plats redan i boken om Machiavelli men blev sedan mer avskalad för varje ny bok. Det finns en sällan uppmärksammad närhet mellan Anders Ehnmark och en amerikansk författare, i samma generation, med liknande journalistisk förankring – nämligen Joan Didion. I romanen Lagt kort ligger tog hon Ernest Hemingways reducerade stil ”all the way” och radikaliserade den till ett slags befriad nollpunkt. Ehnmark har gjort samma sak i sina essäer.

Båda har nått ”gläntan i historien”; där skrivandet blivit så utpräglat att det verkar ha smält samman med den egna personligheten, där stilen fulländats till ett liv i frihet.

Per Wirtén