Jag såg Syl Johnson i går kväll på en stadsdelsfest där man stängt av gatan med två scener (typiskt Chicago). Han jobbade hårt på liten scen med blåssektion och kördamer. Det är nåt speciellt att se gamla överlevare på hemmaplan. Men också lite deppigt. Vi kan ha varit max 200 som lyssnade. Jag vet att det är en utsliten reaktion, men det är något djupt motbjudande att en massa vita åldrade rockmusiker som profiterat på svart musik förvandlats till miljardindustrier, samtidigt som en av dem som "gjorde det" står på en trång scen i Chicago.

Klart spelningen inte kan jämföras med hans enorma inspelningar på Hi. Men det höll fint, med hög energi och hårt arbete.

Mina barn hade kvällen innan köpt t-shirts med Blues brothers. Men jag har ännu inte nånstans i den här staden sett ens spår av merchandise kring alla svarta musiker som hamrat fram musikhistoria här.

En av Martin Luther Kings sista kampanjer gällde bostadssegregeringen i Chicago. Ingenstans mötte han så lynchgalna vita som här. "Ni borde åka till Mississippi och lära er bättre uppförande," var hans beska kommentar till Chicagos vita befolkning (citerat från mitt opålitliga minne).