Vi var på kort semesterresa, med bil, till Memphis och Kentucky när nyheten från Norge nådde fram. Det känns konstigt att vara långt bort när sådant händer.

I USA intresserar man sig för de politiska sammanhangen i Europa: islamofobin, kritiken av "mångkulturalismen" och den nya nationella högern (Wilders, Kjersgaard, Åkesson). NY Times ser självklar parallell till förra årets prickskytt i Malmö. Terrorn politiseras. Sammanhangen mellan massakern och vad som sägs i parlament – av sådana som Söder och Åkesson – klargörs. Man ställer frågor om kopplingar till amerikanska islamofober.

Slutsatserna är enkla: 1. Terrordådet kunde hänt var som helst i Europa – den är ett extremt uttryck för en tidsanda. 2. Högerns hat mot socialdemokrater har bytt brännpunkt, från socialiseringshot till mångkulturhot, från skräck för förlorad privat ägande av produktionsmedel till skräck för förlorad nationellt ägande av kultur. 3. Det finns samband mellan polemiska ord och ren terror. (Att just Johan Lundberg – konservatismens Jan Myrdal – känner sig träffad när Bengt Göransson i en försiktig kommentar efterlyser eftertanke innan man skriver är lite roligt).

Svaren är lika enkla: 1. Fortsätt argumentera för öppna gränser och fri invandring. 2. Fortsätt försvara kosmopolitiska värderingar. 3. Acceptera inte de debattpremisser som satts upp i kritiken av "mångkulturalismen". 4. Fortsätt betrakta det kosmopolitiska projektet som en naturlig aspekt av socialdemokratisk strävan efter frihet och jämlikhet. 5. Fortsätt arbeta för ett demokratiserat och politiserat EU.

Sedan – under vår roadtrip genom den amerikanska Södern – kom nästa dystra nyhet: Amy Winehouse död. Hon var den bästa brittiska sångerska jag nånsin hört. Bara Dusty Springfield är i närheten. Amy kommer bli 2000-talets första stora ikon. Hennes inspelningar är oförglömliga.