Fem dagars rundresa i Södern räcker för att minnas hur fäst jag är vid de delarna. Den förtätade sommarhettan. Historiens konflikter som gör sig påminda i varje gatukorsning, i varje stad, i varje familjs minnen. De svarta gamarna som cirklar ovanför motorvägarna. Den vänliga artigheten som fyller ut tidens långsamhet. Nätterna. Mörkret. Eldflugornas sekundkorta ljussignaler. De håglösa småstäderna med sina låga tegelhus omgivna av ödetomter där bilvrak ligger nersänkta i ogräs.

I Memphis var Graceland något annat än jag trott. Européers förakt för USA, och Södern i synnerhet, har framställt det som ett tempel för smaklöshet. Jag såg ett hem. Elvis Presley verkar ha varit en sympatisk och omtänksam ung man. Det märks i hur han bodde. 

Gamla Lorraine Motel, där Martin Luther King mördades, har byggts om till museum för medborgarrättsrörelsen. Stax studios i stadens fattiga delar har också blivit museum och musikskola. Har Södern äntligen börjat respektera sin egen historia? Det är som ett postkolonialt uppvaknande.

En sen kväll på en veranda i Harrodsburg, Kentucky, var värmen fortfarande bländande stark. Cikadorna och trädgrodorna surrade med öronbedövande mekanik. Bara då kan man förstå Ernest Hemingways ord från en tidig novell: "The night was loud".