En sommar i Chicago har fått mig att fatta vidden av den amerikanska ekonomiska krisen. Det är helt annorlunda än Europa. Det var inte bara den finansiella kapitalismen som kraschade 2008. En hel samhällsekonomi föll. En livsstil och statusjakt byggd på lånade pengar gick upp i rök. Nu har det förvandlats till en efterfrågekris. Människor har inte pengar att konsumera. Och när de har så väljer de att sanera sina lån och amortera.

Investeringar i hushållens infrastruktur – bil, kylskåp, tvättmaskin – har sjunkit med mellan 20 och 30 procent sedan kraschen. Den mer vardagliga konsumtionen av tjänster, det Federal Reserve kallar "discretionary services" som tex krogbesök, bio, försäkringar och utbildningar brukar under en lågkunjunktur sjunka med tre procent och snabbt komma tillbaka. Den här gången har den fallit med sju procent och fortfarande inte vänt uppåt.

Addera att den offentliga konsumtionen inte kommer hjälpa till. I Washington planeras för åtstramningar, inte investeringar. Även staten sitter fast i skuldträsket.

Statistik som publicerades förra veckan visade hur kraschen 2008 drabbade vanliga familjers ekonomiska tillgångar. Mellan 2005 och 2009 förlorade medelamerikanen 28 procent (!) av sina ekonomiska tillgångar. 

I debatten har en fin allians av konservativa och marxister – både i USA och Europa – sagt att race-politics förlorat sprängkraft, identitetspolitik är omodernt och bara klassperspektiv har betydelse. Men kalla siffror berättar något annat. Vita tappade 16 procent av sina förmögenheter 2005-09. Svarta och Asian-americans drygt 50 procent. Och hispanics såg 66 procent av sina ekonomiska tillgångar gå upp i rök. Det är omskakande siffror. 

Skillnaderna har inte varit så stora sedan amerikanska Census Bureau började mäta dem för 25 år sedan. Race matters. Intersektionalitet var inte en modefluga i pomovänstern, den är nödvändigt perspektiv för att förstå världen, till exempel krisens konsekvenser.