De starkaste bilderna och berättelserna från UK är de där människor, på egen hand och övergivna av staten, försvarar sina gator mot andra som säger sig bränna hus och plundra butiker i protest mot samma problem: att staten vänt dem ryggen.

Det är en helt annan obehagligt klaustrofobisk tidsanda än under innerstadsupploppen och raskravallerna på 1970- och 80-talen. Då var bränderna inneslutna i en stor politisk rörelse som på alla plan protesterade mot rasistiskt våld och strukturell rasdiskriminering.

I dagens NY Times skriver Saskia Sassen och Richard Sennet välformulerat om ett land där både välfärdsinsatser och polis nu fråntas resurser. Där staten lämnar staden. I London kommer olika välfärdsprogram skäras med 19 procent. Sånt får konsekvenser. De som tror annat lever i en snowglobe. Sennet och Sassen skriver om den gata i Hackney där deras son lever (och inte långt från där en av våra döttrar bott nästan två år): "A street of shuttered shops, locked playgrounds and closed clinics, a street patrolled by citizens armed with knives and bats, is not a place to build a life."

Camerons kommentarer skärper känslan av avpolitisering. Orsaken är dålig uppfostran, bristande disciplin i skolan, urholkad moral och välfärdssystem som uppmuntrar slapphet och lata dagar. Den politiska kritiken som ändå kommer, från vänster, alltid från vänster, avvisar han med de häpnadsväckande orden: "phony concerns about human rights". Han bekräftar Sennets och Sassens artikel.

Storbritannien verkar  halkat tillbaka till läget före Tony Blairs valseger 1997.  Men nu med ett avpolitiserat samhälle. De som startade årets bränder är "driven by rage rather than an explicit political agenda," avslutar Sassen och Sennet.