Sista helgen i Chicago. På måndag åker vi hem efter två månader med utsikt över järnvägsspår, skyskrapor och Chicago river. 1995 var vår första tur till USA, den gången sex månader i Durham, North Carolina. Inget har förändrat USA så mycket sedan dess som invandringen söderifrån.

Antalet vita amerikaner under 18 år har minskat med 10 procent det senaste decenniet och svarta med 2,3 procent. Men bland hispanics har samma åldersgrupp ökat med 39 procent. Stabil grund för vit raspanik – men som man märker ganska lite av.

Chicago har haft en stor community med hispanics sedan 1920-talet. Många i stadsdelen Pilsen, som innan dess var en tyskspråkig enklav. Men nu är det annorlunda. Chicago är tvåspråkigt: engelska och spanska. Många offentliga skyltar, bankomater, dvd-uthyrningsmaskiner, snabbmatsmenyer, bensinmackar, självbetalningskassor i mataffärerna har två språk. 

Mångkulturalismens kritiker i Sverige skulle få panik. Här låter man folk vara i fred. Håller lite avstånd. I Europa är allt om invandring, språk och kultur så sönderstressat hypernervöst up in your face. Amerikaner litar mer på sitt samhälle. De vet att USA överlever extremt slutna kulturella enklaver som amish i Pennsylvania. Landets hela historia vilar på enklaver. Vem tror att kubanernas i Miami är ett hot mot USA?

Chicagos hela stadslandskap är ett kulturellt pussel av invandrare: gamla rester på väg att suddas bort och nya som ritar egna gränser och kartor ovanpå de gamla. Det blir konflikter, men so what, det löser sig med lite tid. Européer tror att hela kontinenten kollapsar av några moskéer och att demokratin går under när människor talar turkiska och persiska på torgen.

Det enda landet i Europa med liknande attityd är Storbritannien. I delar av East end är också offentliga skyltar och annat tvåspråkigt: engelska och bengali. Vad händer om delar av Storstockholm börjar testa svenska och arabiska?