Vem tvivlade inte? Under sommaren verkade revolutionen i Libyen ha stagnerat i allmänt missmod. Rebellerna började skjuta på varandra. Rapporterna var dystra. Var det inte dags att sluta bomba, undrade jag.

Men på bara några timmar ändrades allt. Som av ett mirakel försvann molnen. Regimen blåste ut över havet och himlen blev klar. Alla undrar hur det gick till, men jag undrar mest om framtiden. Tre grannländer har störtat sina tyranner. De står på tröskeln till något annat, men till vad?

När den libyska revolten bröt fram och Gaddafi höll tal under paraply i nattmörker bodde jag i ett övergivet turisthotell på andra sidan Medelhavet. På kvällarna läste jag Människans revolt. Albert Camus skrev den i det kalla krigets gryningstimmar, i skuggan av en revolution som för länge sedan förvandlats till en vältrimmad dödsmaskin. På andra sidan havets horisontlinje bekräftade folken återigen hans filosofi, att människan förvandlas till både många jag och ett samlat vi i själva revoltens ögonblick. Upproret är existentiellt. På teven i hotellrummet sade människor saker som kunde varit raka citat ur hans bok.

Men Camus grubblade sig galen över det som hände sedan, när revoltens längtan efter frihet förvandlades till revolutionens krav på ordning. Hans dilemma har sedan dess varit den upplysta vänsterns. Nu ställs hans fråga varje dag i Nordafrika. Där har folken gjort sin ”februarirevolution”, som i S:t Petersburg 1917, men hur ska de förhindra en totalitär ”oktoberrevolution” senare i år? Då var det kommunismen som krävde ofrihet för att förverkliga kommande paradis. Nu upprepas det av andra ideologer, där ”historien är en enda lång straffdom, emedan den sanna belöningen inte kan njutas förrän vid tidernas slut,” som Camus skrev.

Vad som händer i Nordafrika avgör inte bara Medelhavets utan hela Europas framtid. Läget är som månaderna efter Berlinmurens fall. Ansvaret är gemensamt. Deras frågor är även våra. Nu behövs ett ord som Europas politiska ledare för länge sedan gömt undan: solidaritet.

Det märkliga är att just nu, när regimen i Tripoli faller samman, är det europeiska bomber som bundit band över havet. I morgon är det dags för mer hållbara. Låta hela det demokratiska Nordafrika länkas samman med EU: öppna gränser, öppen handel, politisk support.

2011 är Medelhavets år: på de norra stränderna faller euron och på södra störtas tyrannerna. Det finns något storslaget över tumultet. Ett gammalt ärrat hav skakar på sig. Vågorna stänker långt. Visst känns luften lite lättare?

Per Wirtén