Ossian var den första av Walter Ljungquists romaner jag läste för kanske 25 år sedan. Jag blev aldrig fri från hans värld: ett fiktivt landskap i norra Småland, ungefär som William Faulkners, där byar, familjer och berättelser snodde sig kring varandra; en landsbygd på väg att upplösas och försvinna in i det moderna. De bästa har Jerk Dandelin som berättare och brukar därför kallas Dandelinsviten.

Förra veckan läste jag Ossian igen. Det var omskakande att upptäcka hur bra den faktiskt är. Jag förstår inte varför Walter Ljunquist är så helt bortglömd. När jag började läsa honom hade han en mild kultstatus. Nu verkar den också sopats undan.

Ossian är en gestalt som tillhör den svenska litteraturens mest oförglömliga. Ljungquits skrev ofta om särlingar, de som bröt normer och uppfattades som lite eljest. Ossian är inget undantag. Han är en gestalt som många författare skrivit om: "konstnärssjälen" som av bryts ner och stöts ut av en oförstående och intolerant omgivning. Men Ljunquist gör det bättre än de flesta. Kanske för att han var noga med att alltid göra varje människa mångtydig, till en med många inre jag. Ossian, Ossian. Denna storslaget hopplösa person. Hans biologiska mamma som han envist tar ansvar för i sin resa mot förnedringens nollpunkt, trots att hon lever en helt egen värld: stolt och elak. Och hans fostermamma: snäll men också kall som is.

Jag har många gånger funderat på varför jag blir så uppslukad av Ljungquiets romaner. Är det den exakta dialogen? De sammansatta människorna? Inte kan det vara "handlingen" för den finns ju knappast (tack och lov). Eller är det att han skapat en hel värld, som man aldrig riktigt förstår, mitt i svenskhetens mytologiska hjärta: grusvägar, vitkalkade kyrkor, sågverk och ensliga gårdar omgivna av krolliljor och lönnar? Jag vet inte. Men hans romaner rymmer en hemlighet. Den blir aldrig avslöjad. Men jag tröttnar aldrig på att leta.