Jag kan inte släppa upploppen i London i augusti. De tränger sig på. Ett nummer av Guardian Weekly har legat på skrivbordet rätt länge nu. Där stod att den brittiska krisbekämpningen via hårda åtstramningar inte fungerar så bra. Ungdomsarbetslösheten stiger. TUC, som är brittiska LO, har visat samband mellan just unga arbetslösa och upploppen. Några av de stadsdelar som drabbades hade också mest sökande på varje ledigt jobb i landet.

I samma nummer skrev Polly Toynbee om vikten att börja se ojämlikheten inte bara genom klassperspektiv utan också med uppmärksamhet på olika generationer."Historians will, I hope, be shocked that we let austerity bear down hardest on the young." Nu skyddas medelålders och äldres välfärd på unga människors bekostnad i UK. Ja, kanske i hela Europa.

Vem blir inte störd av David Camerons oblyga försök att förklara upploppen med dåliga föräldrar och skilsmässor, i stället för att förstå dem som ett samhällsproblem. Han har lärt det i Phillip Blonds bok Red Tory. Den är grundbok för den nya europeiska konservatismen, och kan bli 2010-talets motsvarighet till Anthony Giddens Beyond Left and Right.

Men var upploppen politiska? Jag tror bara ytterst få svarar ja. Det krävs stora och långa sammanhang av gemensamt handlande, samtal och debatt, för att kravaller ska kunna förvandlas från bara våld till politik. De stora raskravallerna på 1980-talets början var på ett helt annat sätt insvepta i år av politiskt arbete, av konst och kultur (inte minst rock- och reggaescenerna), av akademiskt arbete, teoretiskt antirasistisk grubblande och en radikal offentlighet. Frågan är: när uppstår egentligen politik?

PS. Dagens recensioner av skilsmässoboken Happy, Happy är väldigt intressanta som markörer av ny tidsanda. Nina Björks i DN är naturligtvis mest välskriven. Hon säger att författarnas försök att omge skilsmässor med mer positiva värderingar är kopplad till en individualistisk och nyliberal världsordning. Hon tänker som Phillip Blond, hon också.