I ett skåp i min källare finns en lila mapp med gummisnodd där jag samlade klipp veckorna efter 11 september. De flesta kommer från amerikanska tidningar eftersom det var där jag bodde. Klippen är sköra med blandad doft av damm och trycksvärta mättad av förfluten tid. Jag sjunker ner i en stol, bläddrar försiktigt och börjar läsa. Minnena kommer snabbt och de gör mig ledsen.

Sent på kvällen 11 september strövade jag oroligt genom vår lilla amerikanska universitetsstad. Det var mörkt, varmt och väldigt tyst. Via mobilen var jag uppkopplad till en studio på Sveriges radio där Carl Bildt förklarade att USA:s reaktion skulle bli hård och oförsonlig. Två veckor tidigare hade vår yngsta dotter börjar amerikansk förskola och från balkongen hade vi sett hur sensommarens brutala åskväder rullat in över kullarna. Skulle allt bli annorlunda nu?

När jag läser tio år gamla ord förstår jag vidden av förändringen. De verkar skrivna i en annan värld, en ljusare och mer oskyldig. Att bläddra är som att se skärningspunkten mellan två världspolitiska paradigm: åren efter Berlinmurens fall när allt verkade möjligt, och kriget mot terrorismen då alla dörrar stängdes.

Nu har det gått tio år och USA verkar vända sig – igen. I somras promenerade jag i skuggan av Chicagos skyskrapor, läste amerikanska morgontidningar och lyssnade på radionyheter. Det tog några veckor innan jag upptäckte att alla de yttre patriotiska symboler och ritualer som markerade beredskapsandan och inskärpte allmän rädsla försvunnit. De hade fortfarande funnits där när Barack Obama valdes till president. Men nu var de borta. Det var som att landet lagt av sig sina trånga tunga vinterkläder.

Jag märkte det på många sätt. Om Usama bin Laden dödats fem år tidigare hade effekten blivit enorm. Nu påverkades presidentens popularitet bara marginellt under några korta veckor. På teve skämtade David Letterman godmodigt om den döda terroristledaren och hans påstådda porrfilmer, som ett slags rodnande påminnelser om flydda tider av självsäker pompa och misslyckade krig.

Med stigande förvåning såg jag hur republikanernas patriotiska frontlinjer revs upp när unga tepartypolitiker protesterade mot USA:s engagemang i Libyen och tryckte på för att få slut på kriget i Afghanistan. I radion hörde jag politiker, från båda partierna, försiktigt undra över Pentagons dollarkaruseller – kriget mot terrorismen lär ha kostat 2,3 biljoner dollar – och i praktiken förespråka nedrustning för att i stället lägga pengarna på skattesänkningar eller sjukvård. Det var något helt nytt.

Det är kanske inbillning men det verkar som att även amerikanska författare och journalister börjat återvända till bortstuvade klippärmar från dagarna direkt efter 11 september. De sitter lutade över samma klipp som jag, på jakt efter flagnande minnen och den möjliga upptäckten att allt kunde blivit så annorlunda. Vi förenas av övertygelsen att de första dagarna har något väsentligt att berätta – men osäkert vad.

Carl Bildts föraningar om amerikansk brutalitet besannades, han hade ju förvisso undervisat George W Bush i utrikespolitik, men just då var det inte uppenbart att han skulle få rätt. Dagarna fortsatte som förut. Bilköerna låg som dästa boaormar i höstsolen. Jag minns inga utbrott av aggressivitet, men däremot amerikaner som var eftertänksamma, djupt tagna och mycket rädda. Klippen i min mapp bekräftar det nästan bortglömda, och avslöjar att historien är öppnare än vi i efterhand uppfattar den. 11 september blev en vattendelare, men det var inte på förhand givet på vilket sätt.

Bush och hans neokonservativa kretsar valde kriget mot terrorismen: lögnerna, dödandet, tortyren, de hemliga fånglägren, övervakningen och rädslan. I klipp daterade två veckor efter attackerna hittar jag för första gången det ödesdigra uttrycket ”War on terrorism”. Sedan följde minst 125 000 döda irakier och 14 000 afghaner. I Europa blev islamofobin politisk huvudfråga. Den italienska filosofen Giorgio Agamben har sammanfattat hela epoken som ett undantagstillstånd – en tid när det tillfälliga upphävandet av rättsordningen blev en normalitet.

Många har anledning att ångra saker de gjorde eller skrev under de åren – även i Sverige. Det bör också infölivas med det ihågkomna, det man måste begrunda, tillsammans med de enskilda och grupper av kritiker som faktiskt förhindrade ännu allvarligare övertramp.

Vintern 2001 läste jag Don DeLillos väldiga roman Underworld, som kommit några år tidigare med omslagsbilden där en falk störtar in mot World Trade Centers båda torn. DeLillo summerade USA:s fobier under det kalla kriget. Då valde landet tålamodets strategi. 2001 valde det vredens begär efter snabb behovstillfredsställelse. Nu återstår att skriva berättelsen om hur kriget mot terrorismen förändrade USA – och alla andra.

Om de yttre symbolerna och begreppen nu verkar monteras ner, i takt med att det mentala krigstillståndet klingar av, så ligger de djupare strukturerna fortfarande kvar i det amerikanska samhället: skadorna, lagtexterna, våldet, institutionerna.

I senaste American Prospect – ett temanummer om åren efter 11 september – påminner David Shipler i en noggrann genomgång att USA flera gånger under historien glidit in i liknande undantagstillstånd, men varje gång lyckats återställa rättsstaten. Kommer man klara det igen? Jag undrar. Den medborgerliga indignationen över rättsövergreppen är svag. Barack Obama har i enstaka fall misslyckats, men i största allmänhet inte velat, göra upp med epoken – inga sanningskommissioner, inga åtal mot tortyr och inga ursäkter.

Sedan finanskraschen 2008 har en annan rädsla svept fram över landet, trängt undan al-Qaida och blockerat förnuftet med nya hot. Ingen vinner längre politiska poäng på stora ord om kriget mot terrorismen. I stället gäller ett högerpolitiskt krig mot Washington som demokratins politiska centrum. Det ena krigstillståndet avlöser det andra och republikens försvarare verkar lika handlösa en gång till.

Underst i min klippsamling hittar jag den New Yorker som kom ut 14 dagar efter terrorattacken. Omslaget är mörkt grått med tornens siluetter i svart. Där samlades en rad omedelbara kommentarer, bland annat författaren John Updikes: ”Den andra sidan har abstraktionerna; vi har bara överlevarnas världsliga plikter – att samla ihop skärvorna, begrava de döda, vidta fler försiktighetsåtgärder och fortsätta med våra liv.” Bara något år senare var det inte längre glasklart vilka som kunde dölja sig bakom uttrycket ”den andra sidan” i just den meningen.

Per Wirtén