Jag hörde på SR Ekot att regeringens Birgitta Ohlson tillsammans med ytterligare några (rika) medlemsländer gör uppror mot den försiktigt expansiva EU-budgeten. Det är politik för fortsatt ojämlikhet, fortsatt social och ekonomisk obalans och fortsatta eurokriser ad infinitum. De rika slåss för sina privilegier, mot fördelningspolitiska ambitioner.

Göran Perssons regeringar drev samma hårda linje tillsammans med hela den EU-fientliga falangen av svensk "vänster". Nu har den intressanta situationen uppstått att S Europaparlamenteriker vill expandera budgeten medan S i Sverige står för fortsatt svångremspolitik.

Ohlsons uppror aktualiserar att EU behöver egen beskattningsrätt för att slippa utpressningsläget när rika medlemsländer vägrar betala högre avgifter. EU-parlamentet har föreslagit skatt på företag eller finansiella transaktioner (sk Tobinskatt). Europeiska S är för. Svenska S (Juholt etc) är mot. Anti-EU-vänstern är säkert också mot, deras kampanjer för Tobinskatter för tio år sedan var bara ett skämt. När det blir aktuellt tystnar de i skräck för övernationell politik – och i förlängningen möjlig federal demokrati..

EU:s budget behöver naturligtvis växa mycket mer, inte mindre, än nuvarande förslag. Krisen kan inte bekämpas med bara nerskärningar. Den måste bemötas med investeringar och regional fördelningspolitik. Det är en självklar ryggmärgsreflex om man är vänster. Jag har skrivit ledare på Dagens arena i dag. Där finns länkar till andra intressanta artiklar om eurokrisen.