I går skrev Leo Lagercrantz i Expressen om kommentarsfälten som stora tidningar börjat stänga: ”Nya medieavantgardets swingerparty är över för den här gången”. Som grundare av Newsmill tillhörde han dem som rullade ut röda mattan. Nu verkar han föredra tvärstopp.

Förbud eller laglöshet – finns det inga andra tänkbara lägen, noterade jag i min anteckningsbok. Och gick sedan till Publicistklubbens välkammade samtal om ”Näthatet och censuren” i Stockholm. Där fortsatte Lagercrantz lägga ut texten om hur redaktörernas entusiasm för den digitala världens interaktiva möjligheter var förståelig men naiv och nu hamnat i total backlash.

Men innebär publicistiskt ansvar verkligen att lägga ner dem?

Piratpartiets Anna Troberg var den enda panelisten som inte kom från medierna. Hon var också den enda som flera gånger återkom till att redaktionerna borde ta ansvar för kommentarsfälten i stället för att släcka dem.

Från dag ett har digitala medier mystifierats och placerats bortom all lagrad journalistisk erfarenhet. Papperstidningar har i generationer klarat sina insändarsidor, ofta med anonyma inlägg och alltid lästa. Sveriges radio har löst de initiala problemen med Ring P1. Varför kan tidningars nätupplagor inte hantera samma processer?

Det är svårt att förstå varför Åsa Linderborg, som också deltog, föredrar stängda kommentarsfält före ”politiska kommisarier”, som hon kallade ett sådant traditionellt redaktionellt urvalsarbete.

Alla som läser och skriver vet att fälten är en grovkornig blandning av hat, förakt, kvickheter, intelligens, kunskap och skönt svammel. De har blivit en egen suboffentlighet, strax under golvbrädorna.

Dags att återupprätta grindvakten, nu över kommentarsfälten, med redaktörens urgamla uppdrag att publicera och stryka med omsorg om det öppna samtalets spelregler.

Per Wirtén