Knausgård beskylls ibland för att flörta med radikalkonservatism. Hm. Jag har lite försenat avslutat del två. Är inte det en ganska högt uppskruvad kritik? Jag hittar mest en brottning med det Zygmunt Bauman kallat "flytande rädsla", ett tillstånd där det fasta upplöses, som till exempel vita mäns privilegium att inte bli ifrågasatta. Det flytande livet. Sammanhållet bara av det orubbliga: död, förlossning, åldrande. Jag tänker på när deras första barn föds. Det är Karl Ove, inte någon barnmorska, som med sina händer drar ut och tar emot barneti det sista momentet. Det är idealbilden av den moderna familjen: man och kvinna med delat ansvar och det offentliga på tillbakadraget avstånd.

I slutet av boken börjar författaren skriva del ett, i desperat flykt från litteraturens krav på berättelse, eftersom berättelserna växt till samhällslögner, eller ett slags slöja mellan "det äkta" och återgivningen. Litteraturen likriktar världen och gör livet serieproducerat, skriver han. Det enda värt att ta vara på är den enskildas röst och blick.

Tror jag på äktheten? Nej, inte här och inte något annat konstverk heller. Knausgård är dessutom mer kärleksfull än uppriktig om sin familj och sina vänner. För det har han min uppriktiga respekt. Men så "sant" blir det inte. Och bilden av romangestalten "Karl Ove Knausgård"? Ja, självgod är ett alldeles för stark ord. Men finns det inte något kokett över honom?

Snart kommer del tre. Jag kan inte sluta läsa.