I somras skrev jag från Chicago hur synliga konsekvenserna av finanskraschen blivit i amerikanska städer. I veckan kom den officiella fattigdomsstatistiken. Den är katastrofal. Hushållens medianinkomst fortsätter falla. Den är nu nere på samma nivå som 1996. Det drabbar inte bara de redan fattiga, utan har fått stora delar av medelklassen att rasa. Det är det som märks när man reser i USA.

15 procent ligger nu under landets fattigdomsnivå, så hög andel det inte varit på nästan 20 år. Och räknar man antalet fattiga, 46 miljoner, är det den högsta siffran sedan man började mäta för 52 år sedan.

Ojämlikheten ökar. De fattigaste har drabbats tolv gånger mer än den rikaste tiondelen. Och naturligtvis har de med svart och brun hudfärg fallit djupare än de med vit. Är någon förvånad?

Men mest skrämmande är nog att en vanlig industriarbetare fortfarande har samma reallön som 1973. Under Bill Clintons lyckliga år rörde sig reallönerna uppåt. Men det vara bara en tillfällig lucka i muren.

Jag har skrivit det förut: Barack Obamas största fiende inför nästa val är inte republikanerna, men verkligheten.