Man skulle kunna göra bra musik med Malte Perssons tunnelbanesonetter i samlingen Underjorden:

… ett envist samplat rykte repeterat / i denna loopsång som jag övertagit / från skilda håll och cyniskt sammanslagit / med annat lösryckt, knyckt och kopierat

Lite Ferlinskt där, men oftast med en otroligt lekfull språklig uppfinningsrikedom. Jag brukar tycka poesi är svårt att läsa. Men Malte Perssons är som snabba smarta poplåtar. "En övervakningskameras memoarer," skriver han i samma sonett som raderna ovan. Han drar sig inte för att bli lätt sentimental, aningen banal och milt melankolisk. I like it.

Ett sådant lugn som uppstår när allt är / för sent att ändra, när ens sista tåg / har gått och man är kvar och ensam där

på plattformen och i sig själv och ser / det som man kanske alltid sett och såg: / att "kanske" kanske inte duger mer.