I senaste Ord&Bild finns ett långt samtal om att skriva. Jag strök för en sak Sara Stridsberg säger. Nu när jag tittar på det en gång till har det blivit en viktig kommentar till (den välmotiverade) jakten på Håkan Juholt:

"I Darling River finns det en mening som lyder: "jag skulle vilja beskriva henne utan att förstöra henne." Allt jag skriver handlar om den meningen: så fort vi beskriver någonting börjar ju förstörelsen, förvridningarna, berättarmaskineriets förvandlingar till enkla, raka (förvridna), råa bilder av godhet och ondska, offer och förövare, skönhet och skärvor, katalogerna ligger redan färdiga, bilden av världen stelnad, människorna dömda till burarna, lådorna."

Ingen kommer undan berättarkvarnen. En författare kan vara på flykt från den. Men en journalist måste in i den. Det är det offentliga samtalets, kanske demokratins, ofrånkomliga öde. Den som inte drabbas av skuld, ånger och en upplevelse av otillräcklighet har antingen inte förstått destruktiviteten eller ägnat sitt liv åt att bara skriva trivsamma meningslösheter.