Amir Heidari är Sveriges mest kända flyktingsmugglare. Tusentals iranier och andra har fått hjälp att ta sig hit genom honom. Jag visste att han plötsligt utvisades i vintras, från svenskt fängelse där han suttit i många år till Iran. Ett brott mot internationella rättsregler; om den utvisade riskerar tortyr är utvisning förbjudet. I Iran försvann alla spår efter Heidari.

I går hörde jag Konflikt och blev väldigt glad. Randi Mossige-Norheim hade hittat Heidari någonstans i Europa. Han har lyckats fly Iran, via samma rutter han själv skapat åt andra, och är tillbaka. 

Jag har träffat honom två gånger. Första gången på café i Uppsala. Han hade med sig "kontoret", dvs mobilen. Det ringde oavbrutet. Vi kunde nästan inte föra ett sammanhängande samtal. Sedan träffades vi igen på Norrtäljeanstalten för en lång intervju i Arena. Heidari är väldigt speciell och pratar ganska öppet om sin verksamhet som människosmugglare. Han drivs av en politisk och existentiell övertygelse. Klart han tjänat en massa pengar på sin verksamhet, men i grunden ligger ett politiskt ställningstagande.

Under decennierna sedan han började smuggla har han blivit en legend. Hatad av myndigheterna. Respekterad av de han hjälpt. När historien skrivs kommer han helt säkert tillhöra de som försvarade människors rättigheter. Precis som de bakom "den underjordiska järnvägen" från slaveriet i Södern till norra USA, eller de som smugglade människor ut ur Nazityskland eller Östeuropa.

Heidari lärde mig mycket. Mötena med honom tvingade mig tänka annorlunda. Hans personliga exempel ställde frågor om rätt och moral. Han rubbade indoktrineringsmaskinen. I radioinslaget framgår att hans mamma tycker han borde skaffa mer normalt jobb. Jag minns att han berättade om mamman när vi träffades och att hennes oro bekymrade honom.

Jag blev jätteglad att höra hans röst igen. Jag hoppas han orkar fortsätta med sin verksamhet. De smugglare som respekterar migranternas rättigheter gör rätt och är ibland människors enda livlina. De har mitt stöd.