Varje gång jag börjar läsa Nina Bouraoui händer samma sak: jag förs i väg av en stark vind. Hennes nya Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grates bokförlag) har fått ljumma recensioner. Men jag tycker det är en återkomst efter två svagare böcker. Små sammanfogade texter om åtrå, om kvinnor och män hon älskat, om längtan att förlora sina yttre gränser, om rädslan att lämnas utan åtrå, utan att vara åtrådd, utan förmågan att skriva. Om havet som alltid funnits i hennes böcker som omöjlig längtan efter frihet utanför egna begränsningar: "Jag trodde havet var ett djur som kom springande mot oss."

Bouraoui skriver från en plats alla känner igen, men bara några få kan frammana i text.

Mitt i boken finns ett avsnitt från barndomen i Alger. En man försöker locka med henne och lyckas nästan, ända tills storasystern modigt ingriper. Ett kort ögonblick som kunde gjort henne till en helt annan, kanske inneburit ett plågsamt slut. Jag får för mig att bokens syfte är att ge sammanhang och möjlighet att äntligen släppa fram just detta minne.

Egentligen är det förunderligt att en så egensinnigt udda röst som Nina Bouraoui fått så stark status i Sverige.