Samtidigt som Moderaterna försöker manipulera Sveriges historia, med syfte att förflytta sig själva från den politiska historiens ytterkant till dess huvudfåra, satt jag lutad över mitt nu halvfärdiga bokmanus om Herbert Tingsten. Det kastade annat ljus över Högerns historia.

1930 kom Herbert Tingstens uppgörelse med fascismen i Italien Från parlamentarism till diktatur. Det är en lysande bok och han fick uppskattande recensioner. Men Högerns tidskrifter skiljde sig från andra. Även där var mottagandet positivt, men med viktiga markörer att man inte helt delade Tingstens kritik.

I medlemstidningen Medborgaren omfamnade man människors längtan efter en stark ledare i parlamentarismens epok. I den mer djuplodande Svensk tidskrift skrev de i en redaktionell kommentar om boken att: "På frågan om tvånget och våldet från praktisk nödfallsutväg skall upphöjas till legaliserad styrelseprincip eller ej, torde det i främsta rummet bero om den fascistiska regimen i längden skall kunna räknas till de uppbyggeliga krafterna."

Svensk Tidskrift lämnade sedan boken för recension till Per Engdahl, blivande fascistledare och den Ingvar Kamprad fortfarande uppfattar som en stor man. Han avslutade sin långa recension med en förhoppning om det nya Italien där staten och folket "med förenad styrka går att beträda de vägar, vilka en gång trampats av det romerska imperiets legioner."

Det ger en fin inblick i Högerpartiets idédebatt, hur de pratade och tänkte, ett decennium efter den allmänna rösträttens seger. De var ett ytterkantsparti.