Jag blev spontant glad av nyheten om grekisk folkomröstning. Nu har det gått några dygn och jag uppskattar fortfarande beslutet. Naturligtvis ligger det ren maktkalkyl bakom. Papandreaou insåg att regeringen skulle falla. Alternativen var nyval eller folkomröstning. Det senare känns både hederligare och mer sympatiskt.

Beslutet innebär att demokratin invaderar eurokrisen. Det är ett stort framsteg. Att det samlade svenska kommentariatet (nästan) aldrig ställt demokratifrågan under alla spekulationer kring euron och möjlig europeisk finanspolitik är ett svek. Nu har grekerna ställt den i centrum. För det ska de ha uppskattning.

Folkomröstningen för ner demokratin på nationell nivå. Det är bra. Men den behövs också på Unionsnivå. Det mellanstatliga har återigen visat sig ineffektivt, långsamt och med låg demokratisk legitimitet. Jag känner mig som en gammal papegoja: men Europaparlamentet måste bli Unionens politiska centrum – även i sådana här kriser.

Men folkomröstningen gör mer. Den ifrågasätter åtstramningspolitikens dominans och anspråk på att vara den ENDA lösningen. Och i någon mening innebär allt detta att eurokrisen politiseras på helt nytt sätt. 

Jean Pisani-Ferry, vid nåt forskningscentrum i Bryssel, fångade förändringen så här: "This is clearly the return of politics. The management by all this by the europeans has been fairly technocratic. But now we see the gamble of a politician, which creates uncertainty again, but in a different form. It was bound to come at some point."

Och den franska ekonomiprofessorn Jean-Paul Fitoussi sade så här: "This is a democracy. In Greece, and even in Italy, you cannot expect to rule without the support and consent of the people." Det är så självklart när man läser. Men ändå glöms det hela tiden bort.

Papandreou har pekat på elefanten mitt i rummet. Den alla vet finns där. Men ingen vill låtsats om. Nämligen den fortfarande olösta frågan: Hur ska EU egentligen styras och hur ska besluten fattas? Eurokrisen är också den ständigt återkommande konstitutionella.