Jag gillar verkligen Isobel Hadley-Kamptz komprimerade lilla bok om liberalism: Frihet & fruktan. Jag känner på mig att jag kommer gå tillbaka och bläddra i den många gånger. Hon tänker självständigt, skriver öppet och hittar fina koncentrerade formuleringar. Såna böcker är sällsynta.

I morgon ska hon diskutera kritiken av "mångkulturalismen" på ABF-huset i Stockholm tillsammans med Devrim Mavi och Peo Hansen. Hon skriver en del i boken, och jag delar hennes slutsatser helt (så befriande mer frihetliga än Dilsa Demirbag-Stens och Per Bauhns i Till frihetens försvar):

"I stället för att se liberalism som ett antal principer kan man se det som ett försök att leva tillsammans utan att vi delar samma värdehierarkier, samma livsmål. [John] Gray och andra kallar det modus vivendi, ett sätt att leva, en tillfällig hantering av en komplicerad situation som dock inte är mer tillfällig än att man hela tiden måste göra om, förhandla om, hantera vidare. Vi lever alla i mångkulturalismen, antingen i köttet (oftast) eller digitalt. Vi konfronteras ständigt med människor som inte tycker som vi, som inte delar våra drömmar. Värdekonflikter uppstår och måste kunna lösas utan våld. Målet med liberalismen blir då att skapa institutioner där detta kan ske, att försöka bygga strukturer där man kan jämka intressen."

Hon kritiserar den "rättighetstroende" liberalismen för att vara för enkel. "Det finns ett facit. Det är så lockande". Och längre fram i sama avsnitt skriver hon: "Det är värt att påminna sig om att det viktigaste i staten inte är sanning utan fred."

Det är klart jag har invändningar mot hennes idéer också. I första hand hennes skepsis mot möjligheten att planera samhällen, och hennes tilltro till "spontan ordning". Jag tycker det rimmar lite illa med hennes vältänkta försvar av staten (och välfärdsstaten), det finns en ouppklarad motsägelsefullhet där nånstans i gränsmarkerna mellan liberalism och socialdemokrati. (Ja, socialdemokrater behöver också lära om "spontan ordning").

Reformism och social ingenjörskonst skapar alltid oförutsedda problem, konsekvenser och även missförhållanden. Men det är för mig bara argument för fortsatt reformism, fortsatta sociala experiment i den lilla skalan. Men ett absolut argument mot utopism och föreställningen om historiens slut i det harmomiska "färdigställda" samhället.