I dagens DN skriver Henrik Berggren ambivalenta ord om Ockupera Wall Sreet-rörelsens filial utanför St Paulskyrkan i London. Han noterar det jag själv hela tiden befarar med rörelsen: "Alternativrörelser har en benägenhet att bli besatta av sin egen gemenskap." Protesterna riskerar övergå till terapeutiska former att tala till varandra utan att lämna någon i gruppen utanför. Men för det mesta innebär det att de utan att märka det lämnar resten av världen utanför – den de skulle förändra.

Men i åtminstone USA, kanske i Spanien och även UK, tycker jag nog ändå att deras blotta existens är ett fall framåt. Jag hittar några träffande rader av Andrew Rawnsley i Observer:

"They have already done something fairly remarkable. My congratulations to the encampment outside St Pauls for sending almost the entire British establishment into a tizzy every bit as confused as some of the protesters are themselves. Amazing what you can achieve by occupying a small, albeit famous, patch of the capital with a few nylon tents and some amateurish banners expressing well-mannered rage about capitalism. It is twisted knickers time among pundits, politicians and prelates. Imagine what might be achieved if this movement can get really serious and starts taking its ptotest more directly to the avaricious bankers, corporate larcenists and crony capitalists who are the central source of their discontent with how we live now."

Rawnsley refererar en amerikansk undersökning som visar att de som protesterar är unga. Den unga generation som nu ser sina livschanser om inte brända så betydligt trängre. Både jag och Henrik Berggren tillhör en äldre generation, vi är över 50, och i det läget ska man kanske hejda sina moraliseringar överyngre människors försök att organisera sig.

Henrik slutar sin artikel med ord som kunde vara mina: "Politik är inte problemet utan lösningen." Underförstått att de i tälten utanför St Paul inte skapar politik. Det är möjligt Henrik får rätt. kanske t o m sannolikt. Men det leder ändå tillbaka till en fråga jag ställt förut i blogginlägg: Hur skapar man egentligen politik? Och var går gränsen mellan moralisk indignation och politisk kraft?